Mikroorganismerne
I Landbrugens og Industriens Tjeneste

verkan, utan huvadsakligen de violetta ocli ultravioletta, d. v. s. de kemiskt verksamma strålarne. Detta framgår av följande försök: låter man direkt solljus falla på en nyss ympad kultur av t. ex. tyfusbakterier i buljong, som befinner sig i tunt skikt under en dubbelväggig glasklocka med en kaliumbikromat- lösning i mella nrummet, så finner man kulturen efter några timmar redan grumlad, vilket visar att bakterierna utvecklat sig i buljongen. Användes i stallet för kaliumbikromat en losning av kopparoxidammoniak, så skall man änna efter flera dagar finna buljongen fullkomligt klar. Kaliumbikromatet genomsläpper ju ej de starkare brytbara strålarne, vilket där- emot är fallet med kopparoxidammoniaken, som absorberar de gula och röda strålarne och genomsläpper de blåa och violetta. Ute i naturen åter torde solljuset ej hava så sårdeles stärkt inflytande på mikroorganisme™as utveckling, åtminstone ej i flytande medier, ty de fiesta bakterier äro rörliga och kumia alltså lätt söka skugga (negativ heliotropism). I rinnande vatten åter, såsom i floder, bidrager solljuset i väsentlig grad till vattnets »självrening», ty här bringas ju genom vattnets rörelser ständigt nya mikroorganismer upp till ytan och sol- ljuset. Elektriskt lågljus är ju även mycket rikt på starkare bryt- bara strålar och sålunda nrikrobdödande, likaså ijuset från elektriska kvicksilvergaslampor. Dessa senate användas även i praktiken vid sterilisering av dricksvatten. Röntgen- och radiumstrålar ha blott en tämligen svag in- verkan på mikroorganismer. Elektriska strömmar verka visserligen i mikrobicid (niikrob- dödande) riktning, inen härvidlag är det ej så mycket den elektriska potentialen i och för sig, som är verksain, utan vissa sekundära fenomen, såsom elektrolytisk sönderdelning av den vätska, vari mikroorganismerna befinna sig, med åtfoljande ökning av kemiskt verksamma väte- och hydroxyl joner. Högt tryek ända till många hundra atmosfärer påverka ej markbart mikroorganismerna.