Mekanisk Teknologi
För Industriskolor

91 där bränslet och det för upphettning avsedda arbetsstycket komma i direkt beröring med varandra, kallas ässja; om de däremot äro åtskilda så, att endast lågan berör arbetsstycket, kallas inrättningen fl am mugn, och om arbetsstycket är helt och hållet avskilt, så att var- ken bränslet eller lågan beröra detsamma, utan upphettningen sker i ett särskilt kärl (en s. k. muffel), kallas inrättningen m u f f e 1 u g ii . — Ä s s j a n (fig. 148) är den vanligaste upphet tningsinrättningen vid smidning av järn. Ässjan be- står av den egentliga härden A, murplåten r av gjutjärn eller eldfasta tegel, muren M, rök- liättan k, skorstenen s, slagg- i Fig. 148- Ässja. och kolgropen, som befinner sig under härden, vattentråget K, forman t, som är gjord av gjutjärn, samt tättan eller mynningen av biåsröret. Luftrö- ret är försett med ett spjäll eller en ventil för reglerandet av blästern (luftströmmen). Forman gjutes ganska tjock lör alt förekomma förbränning. I större ässjor äro 1'ormorna van- ligen ihåliga och gjorda av antingen gjut- eller smidesjärn samt så konstrue- rade, att de kunna avkylas med vatten, varigenom förbränning forekommes (fig. 149). Formmynningens diameter är 10.—30 mm. — Såsom bränsle använ- des i ässjorna vanligen stenkol, någon gång träkol eller koks. Stenkolet bör härvid vara krossat i bitar av en has- Fig. 149. Forma för ässjor. selnöts storlek. För att uppnå möjligast hög temperatur med minsta möjliga kolåtgång, och för att tillika få den största hettan på rätt ställe, begagnas sintrande stenkol, som bilda ett tjockt skal framför forman, vilket i sig innesluter värmen och tillika ovanifrån kan avkylas med vatten, varigenom det hindras från "att självt förbrinna. Härigenom strypes tillika