Mekanisk Teknologi
För Industriskolor
Forfatter: Paavo Pero
År: 1920
Forlag: Björck & Börjeson
Sted: Stocholm
Udgave: 2
Sider: 512
UDK: 621.9 (022)
Søgning i bogen
Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.
Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.
Digitaliseret bog
Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.
dessutom förses med ett inslaget hål. Om materialet är gott,
uppstå inga sprickor i detsamma.
381. Materialprovning. Om något konstruk-
tionsmaterial skall med stor noggrannhet undersökas till
sina egenskaper och sin av dessa beroende lämplighet för
olika användningar, så kan man ej genom granskning av
brottytan eller andra yttre förteelser erhålla på långt när
tillförlitliga data. Enär anspråken i detta avseende blivit
mycket högre än förr, har en rationell, med noggranna
prövningsmaskiner och instrument utförd undersökning av
konstruktionsmaterial, eller s. k. materialprovning, allmänt
kommit i bruk. Den är nödvändig såväl för producenterna
som för konsumenterna.
Kemiska undersökningar komma till använd-
ning huvudsakligast vid bestämmandet av egenskaperna
hos tackjärn, vilket även köpes just på grund av kemisk
analys. Men även götjäfn undersökes på kemisk väg;
numera ha enkla undersökningsmetoder uppfunnits, vilka
snabbt leda till resultat, som det oaktat äro tillräckligt
tillförlitliga.
382. Med mekaniska prov avses huvudsakligast
att utröna konstruktionsmaterialens motståndsförmåga mot
olika kraftverkningar, såsom dragning, tryck, böjning,
vridning och avskärning, samt även deras tänjbarhet och
elasticitet. I och för dessa ändamål ha olika materialprov-
ningsmaskiner blivit konstruerade, med vilka provstyckena
kunna på behörigt sätt belastas och samtidigt kraftens
storlek samt de uppstående formförändringarna hos prov-
stycket uppmätas. Dragproven äro de vanligaste
vid undersökning av metallernas hållfasthetsegenskaper.
En provstav, vars diameter vanligen är 20 m/m och prov-
längd 200 m/m, utsattes för dragning, tills den brister;
oftast nöjer man sig med att endast bestämma d r a g håll-
fastheten och u 11 ä n j n i n g e n; vid noggrannare
prov bestämmes den s. k. elasticitetsgränsen,
löpgränsen (om materialet liar en sådan) och uträk-
nas t. o. m. ännu elasticitets modulen. Håll-
fastheten är den största spänning, provstycket tål, alltså
den högsta belastningen dividerad med provstavens ursprung-