Mekanisk Teknologi
För Industriskolor

249 des den ej lika allmänt som guld och silver till prydnads- föremål. Däremot användes den till vetenskapliga instrument, åskledarspetsar, pyrometrar o. s. v. Av i legeringar förekommande metaller äro de vanligaste: 11. Kadmium. 410. Kadmium liknar zink; det erhålles även såsom bipro- dukt vid zinkberedningen. Dess specifika vikt är 8,7. Det smälter vid 320° C. Användes till lättsmälta legeringar. 12. Wismut. 411. Denna metall är till färgen ljusröd, dess brottyta är storbladig och glänsande; den är ganska spröd. Den utvidgar sig i stelningsögonblicket. Dess specifika vikt är 9,8. Den smälter vid 265° C. Användes, likasom kadmium, till lättsmälta legeringar. 13. Antimon. 412. Är i rent tillstånd en silverfärgad, hård och spröd metall med storbladig brottyta. Dess specifika vikt är 6,7. Det smälter vid 440° C. Det användes för att öka hårdheten hos mjuka legeringar samt även till termoelement. 14. Mangan. 413. Är en ljusgrå, något rödaktig, mycket vackert fär- gad metall, som är lätt polerbar samt ytterst hård, men spröd, och liknar järn. Dess specifika vikt är 7,2 och det smäl- ter vid en temperatur av c:a 1450° C. Användes till legerin- gar, oftast såsom tillsats till järn, vilket härvid blir hårt. Av manganföreningar förekommer den s. k. brunstenen mest. 15. Wolfram. 414. Wolfram förekommer i handeln antingen i form av glänsande, stålgrå, krist allik n ande fjäll eller också i form av ett svart mjöl. Den är ytterst hård, men spröd och svår- smält. Dess specifika vikt är c:a 19,1. Den gör legeringar ytterst hårda (wolframstål och wolframbrons). På grund av dess höga smältpunkt användes det även Lill pyrometrar.