Mekanisk Teknologi
För Industriskolor

291 Fig. 346. Kärnformningsmaskin. B. Smältning. 1. Olika slag av kupolugnar. 493. Enär de heta förbränningsgaserna i en kupolugn stiga uppåt genom ugnen och* därför uppvärma såväl metal- len som bränslet, så utnyttjas värmet på det fördelaktigaste och jämte stor bränslebesparing ernås en hög temperatur. Som bränsle användes vanli- gen gruvkoks (§ 157); träkol användes endast å orter, där koks ej står att få. Stenkol kan man ej använda, enär dessa utveckla en stor mängd gaser och dessutom lätt till- täppa ugnen. — Kupolugnarna erbjuda den fördelen, att man ur dessa kan erhålla smält metall utan avbrott under en längre tids förlopp, medan man t. ex. i en flammugn kan nedsmälta blott ettj be- stämt kvantum i gången. 494. Vanligen ledes luftströmmen in i kupolugnarna under tryck; dock finnas även kupolugnar, i vilka luften insuges. Lufttrycket är litet, enär bränsleåtgången däri- genom reduceras, varför man som bläster kan använda en centrifugalfläkt (§ 173) eller någon annan enklare blåsmas- kin; lufttrycket är vanligen endast 200—400 mm vatten- pelarhöjd. — Kupolugnens storlek är beroende av den metallmängd, som skall nedsmältas per timme. Ugnen bör på det smalaste stället hava en genomskärning av 700 cm2 pr ton smält järn i timmen. Ugnens höjd, räknad från formorna, varierar mellan 2,5-—3,5 m; formöppningar nas tvärenittsarea är 1/8—1/3 av ugnens d:o. 495. I kupolugnar av äldre konstruktion (§ 157), vilka ännu mångenstädes användas, samlas det smälta järnet på ugnsbottnen nedanför formorna; vid uttappning av järnet sjunker hela innehållet i ugnen nedåt, förorsa- kande störingar i driften, och då man vid gjutning av