Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION III 105 inom området för allmän väg eller järnväg. Denna for- ordning, churu från början tydligen cndast afsedd för svagströmsledningar — redan af del skäl, att några andra elektriska ledningar knappt voro kända vid tiden för dess utfärdande — har emellertid i ganska stor omfatt- ning tillämpats äfven på starkströmsledningar. På grund af densamma har derfor konungens tillstånd sökts för en hel del elektriska anläggningar — vid slutet af år 1902 uppgående till ca. 150 st. — specieilt hög- spänningsanläggningar. Vid beviljandet af det begärda tillståndet meddelades i hvarje fall af K. M:t. de säker- hetsföreskrifter, som för anläggningen skulle lända till efterrättelsc, hvarjämte en inspektor öfver anläggningen utsågs. Dcssa inspektorer valdes på senare tider alltid bland telcgrafverkets ingeniører. Emellertid har nämnda forordning i fråga om starkströmsanläggningar, såsom ju är ganska naturligt, ingalunde noggrannt efterlefvats, särskildt beträffande lägspänningsanläggningar, af hvilka ett stort antal finnes, för hvilka aldrig koncession be- garts, ehuru till desamma höra ledningar, som korsa både landsvägar och järnvägar. Allt eftersom de elektriska starkströmsanläggnin- garna tillväxtc i antal och betydenhet, gjorde sig nu behofvet af en specieli lagstiftning för desamma i flera hänseenden mer och mer gällande. Särskildt blef för industrien behofvet af alt i nödfall kunna expropriera mark för elektriska ledningar, liksom för järnvägar o. d., allt mera kännbart. Ju niera den eleklriska arbets- öfverföringen utvecklades, desto större möjligheter öpp- nades för industrien att kunna tillgodogöra sig Sveriges rika tillgångar på vattenkraft. För att füllt effektivt kunna göra detta erfordrades emellertid gifvetvis ofta att framdraga elektriska ledningar af betydlig längd, och detta åter kunde i regel ej utföras, utan att led- ningen måste beröra ett stort antal olika ägares mark. Härigenom uppstodo naturligtvis ofta betydande svårig- heter, då cn enda jordägarcs motvillighet kunde om- intelgöra eller åtminstone i hög grad forsvåra hela an- läggningen. Grufindustrien var visserligen i detta hän- seende ganska lyekligt lottad, då enligt grufstadgan bcrgmäslarcn har rätt alt i vissa fall för ett bergverks räkning expropriera mark för framdragande af kraft- ledningar, hvilken bestämmelse helt naturligt efter den eleklriska arbetsöfverföringens uppkomst kunde tillämpas på dylika ledningar, och äfven i åtskilliga fall blifvit använd därför; men all öfrig industri, stader och kom- muner, som villa framdraga belysningsledningar, kort sagdt alla andra än bergverksägare, som ville anordna eleklriska ledningar, voro uteslutendc hänvisade till att med mer eller mindre framgång söka i godo träffa öfvercnskommelse med alla jordägare, öfver hvilkas mark ledningarna skulla dragas. Krafvet på en expro- priationslag för hithörande fall blef därför allt starkarc. Åfvenså blcf det mer och mer lydligt, att enhetliga be- stäminelser rörande hvad, som vid elektriska stark- sti'ömsledningars framdragande i alhnanhet borde iakt- tagas, särskildt till tryggande mot allmänfara, samt sär- skilda bestämmelser rörande ersättning för skada, för- orsakad af elektriska ledningar etc., voro af noden. År 1896 blcf frågan forstå gången bragt å bane i Riksdagen genom en enskild motionärs framställning i ämnet, med anledning hvaraf Riksdagen beslöt aflåta en skrifvelse till Kon ungen, hvari begärdes u tredning och forslag rörande hithörande frågar. På grund af denna skrifvelse uppdrog därefter finansministern åt en kom- mission af sakkunniga personer att biträda vid utarbe- tandet af forslag till bestämmelser rörande villkoren för anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraft- ledningar. Denna kommission inkom i slutet af år 1898 med en skrifvelse i ämnet, och hufvudsakligen med stöd af denna framlades vid 1900 års Riksdag tvänne kgl. propositioner med forslag dels till lag om ändred lydelse af vissa paragrafer i strafflagen, dels till lag innehållande tillägg till forordningen den 14. april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Med dcssa forslag åsyftades dels att införa ex- propriationsrätt lor elektriska ledningar, som åro af- sedda för någon orls förseende med belysning eller drifkraft eller för dylikt allmänt behof, dels att stadga koncessionstvång i fråga om vissa mera farliga elek- triska ledningar. Forslagen i fråga kritiserades ur olika synpunkter af Riksdagen och afslogos slutligen, under anhållan att Kgl. Maj:t ville utarbeta nytt forslag till lagstiftning i ämnet. Det förtjänar anmärkas, att vid behandlingen i Riksdagen uttalades bland annat i Forstå Kammaren, att expropriationsrätten borde utsträckes äfven till foretag, som icke tjäna något allmänt ända- mål, men likväl kunna anses vara af allmännare in- tresse. På grund af hvad som sålunda forekommit, af- lämnades slutligen till Riksdagen 1902 två kgl. proposi- tioner med nya och något modifierade forslag i ämnet. Äfven i dessa forslag var emellertid expropriationsrätten inskränkt till eleklriska ledningar för allmänt behof, och enligt detta skulle således den enskilda industrien fort- farande vara i saknad af denna formån. Af enskild niotionår foreslog emellertid utsträckning af denna rätt till sådan enskild industriel anläggning, som af Konun- gen finnes medföra allmännt gagn. Äfven flere andra molioner i samma ämne väcktes, för hvilka jag emcller- lid ej anser mig här behöfva närmare redogöra. Hela frågan hänvisades nu af Riksdagen till ett särskildt utskott, som underkastade densamma cn grund- lig och omsorgsfull undersökning och inkom till Riks- dagen med ett sakrikt och ganska vidlyftigt utlåtande, hvari en del förändringar i Kgl. Maj:ts forslag fore- slogos. Den viktigaste af dessa torde ha varit, att ut- skottet, i öfverensstämmelse med den förut omnämnda enskilda motionen, foreslog expropriationsrättens ut- sträckande äfven till enskilda foretag af allmännare in- tresse. Därjämte föreslogos en del skärpningar i an- svarsbestämmelserna. Utskottets forslag blefvo också med några mindra väsentliga jämkningar antagna af Riksdagen, dock ej utan motstånd från vissa håll, dar man synes betrakta allt, som på något vis kan bidraga till industriens utveckling, med utpräglad misstro eller afvoghet. På grund af Riksdagens beslut utfärdades sålunda den 27. Juni 1902 dels en »Lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar«, dels äfven »Lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen« samt »Lag om ändrad lydelse af 2 § i forordningen den 14. April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof«, hvilka båda sistnämnda äfven beröra elektriska anläggningar. Därmed var alltså det forstå och viktigaste steget taget på lagstiftningsvägen för de elektriska anläggnin- garna. Men ännu återstod en fråga af största betydclse alt lösa, nämligen den, hum statens kontroll öfver an- låggningarna skulle ordnas. Säsom jag förut nämnt, hade denna hittiis varit ordnad så, att Kgl. Maj:t. bland telegrafverkets ingeniører utsett inspektorer öfver de koncessionerade anläggningarna. Härigenom hade Tele- grafstyrelsen öfverinseendet öfver alla dylika anläggnin- gar och var äfven i öfrigt Kgl. Maj:ts högsta rådgif- vande myndighet i alla hithörande frågor. Inom fack- kretser ansågs emellertid denna anordning af flere skål olämplig, och man hade dar redan länge ifrigt arbetat på att få kontrollen öfverflyttad till särskildt utsedde inspektorer, motsvarande yrkesinspektorerne och liksom dessa sorterande under kommerskollegium. Här är ej platsen alt närmare ingå på de heta stridar, som ul- kämpades rörande denna sak; nog af, Kgl. Maj:t. till- mötesgick den i frågan intresserade industriens med ovanlig enhällighct ultalade önskningar i detta han- seende och utfärdade den 31. dec. 1902 sin »Nådiga Stadga om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring«, hvars betydelsefullasle bestämmelse 14