Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

106 SEKTIONSMØDER torde vara 46 §, däri stadgas, *att »Tillsyn öfver elek- triska anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring utofvas af Kommerskollegium samt under Kommers- kollegium lydande inspektorer, hvilka förordnas af Konungen.« I öfrigt innehåller denna stadga en mängd detaljbestämmelser om elektriska anläggningar, hvarom niera härnedan. Dermed var ett i högsta grad betydelse- fullt arbete på den industriella lagstiftningens område brakt till ända. Efter denna öfverblick på frågans utvecklingshistoria, har tänkt vara af ett visst intresse, bcr jag att få° ofvergå til en redogörelse för det hufvudsakliga innehållet i ofvannämnda lagar och författningar. Hvad då forst lagen om elektriska anläggningar beträffar, så kan man saga, att densamma innehåller två huvudbeståndsdelar: bestämmelserna rörande expro- priation och koncession samt ansvarsbestämmelserna. Kärnpunkterna i de förra utgöras af 1 och 2 §§. I den fön a af dessa medgifves rätten att expropriera mark för elektriska ledningar i och för »någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller dylikt andamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriel anlägg- ning, som finnas vara af större betydelse för det all- männa.« Denna rätt är dock alltid beroende på Konun- gens profiling. Vidare finnas hår ett viktigt undantag, i det att menighet ej är pliktig att i nom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets stader äger tillämp- nin§’ eller inom lastställdt liamnområde afstå eller upp- lata gata, torg, allmän plats eller vattendrag, ett stad- gande om livars åndamålsenlighet väl ej något tvifvel torde råda. Slutligen stadgas i samma §, att expropria- tionen skall forsiggå enligt en i motsvarande fall gäl- lande aldre forordning (af den 14. April 1866), med den skillnad, att dar den ifrågavarande jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning an kro- nans, forhøjning i ersättningen med 50 % öfver det eljest stadgade beloppet skall åga rum. I 2 § i lagan angifvas de fall, då Konungens tili- stand skall sökas för utförande af en elektrisk anlågg- ning, oberoende af om expropriation skall äga rum eller ej. Enligt dessa bestämmelser skall koncession begäras för anläggningen, om största effektiva spännin- gen öfverstigar 250 volt, räknadt, om jordledning an- vändas, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar, dock ej i sådant fall, att anlägg- ningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhågnad gård eller under jordytan, ej haller då anläggningen utföres på egen mark, dar antingen af- ståndet från anläggningen till annans vid gård uppförda åbyggnad tomtplats eller trådgård öfverstiger 150 meter eller, om anläggningen skall utföras på mindre afstånd ägaren medgifvit detta. En egendomlighet vid denna bestämmclse torde genast falla i ögonen. Enligt densamma måste man begåra Konungens tilstand för en anläggning af ifråga- varande slag, så snart densamma kommer in på annans mark, äfven om ägaren på grund af ömsesidig öfverens- konimelse upplåtit marken därför. Något rimligt skål härtill skulle väl vara svårt att utleta, om man ej visste, alt denna bestämmclse tillkommit genom sammanjämk- ning, i det att Forstå Kammaren i likhet med utskottet ville medgifva frihet från koncessionstvång för anlägg- ningai, som under i öfrigt enahanda forhållanden ut- fördes äfven på annans godvilligt upplåtna mark, medan däremot Andra Kammaren ville införa koncessionstvång äfven för sådana anläggningar, som helt och ballet ut- löi des på egen mark, så vidt de ej voro förlagda inom byggnad eller inhågnad gård eller under jordytan. I samma § stadgas en inskrånkning af Konungens rätt att meddela tillstånd, i det att detta ej får galla mer ån 40 år. Åfvenså stadgas straffbestämmelser för försummelse att begåra koncession etc. I 3 § föreskrifves hvad som skall iakttagas vid koncessionsansökningar. En hel del handlinger erfor- dras härvid; den, hvars anskaffende torde vara mest betungande, är en bestyrk! förteckning på alla ägare och innehafvarc af fastigheter, som äro belägna& på mindre afstand än 150 meter från ledningen. Lyckli<4- vis ar denna förteckning dock för stader och liknande samhällan inskränkt till att omfatta de fastigheter, som äro belägna närmast infill ledningen. Dessa ägare, lik- som ock de kommuner och municipalsamhällen, inom hvilka ledningen skall framdragas, skola lämnas tillfälle att yttra sig öfver ansökningen. Om därvid någon protesterar mot, att ledningen framdrages på mindre afstånd än 150 meter från hans boningshus e. d., så må ansökningen ej bifallas, såvida det ej kan visas’ att ledningen ej utan synnerlig olägenhet kan dragas på annat satt. Detta galler dock ej inom ståder och lik- nande orter. De följande §§ 4 t. o. m. 14 galla uteslutande an- svaret för skada, förorsakad af elektriska anläggningar. Alt i korthet lämna en klar och tydlig redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser, faller sig naturligtvis ganska svårt, men jag skall i alla fall försöka att så godt jag kan, utan att bli altfor långtrådig, klargöra desammas grundprinciper. Till en början må då påpekas, att det i lagen gores en bestämd skillnad mellan den skada, som af en elek- trisk anläggning iörorsakas på person eller agendom i allmänhet, och den skadliga inverkan, som olika elek- triska anläggningar utöfva på hvarandra. I senare fallet, då det rör sig om så att säga mera jäinnställda parter, äro ansvarsbestämmelserna nämligen vida mindre kale- goriska. I förra fallet är hufvudtanken i lagen den, att en person, som på ett eller annat satt lider skada på grund af en elektrisk anläggnings drift, alltid år be- rättigad till ersättning härför. Undantag hårifrån gores endast i följande fall, nämligen for det forstå om skadan tilkommit genom händelse »af högre hånd« d. v. s. öfvermäktiga naturkrafter, hvars inverkan cj kunnat genom andamålsenliga såkerhetsåtgårder fore- byggas, för det andra om anläggningen till hela sin stiäckning är förlagd inom byggnad eller inhågnad gård ellci under jordytan, och största eff. spänningen ej öfvei stigei 250 volt, samt för det tredje oin den, som led skadan, själf genom öfverträdelse af gällandc’före- ski ilter, genom grof vårdsloshet eller försumlighet vållat densamma. I alla andi'a fall är den skadade berättigad till ersåttning, t. o. ni. om ingen som halst vårdsloshet blifvit begangen vid anläggningens utförande eller drift. För de fall, där det kan synes tvifvelaktigt, hvem som egentligen bör ersätta skadan, åro i lagen så vidt möj- ligt tydliga bestämmelser gifna, om hvem som i forstå hand är ansvarig, och till hvilken alltså den skadade har att adressera sina anspråk, den förra sedan obe- taget att i sin tur söka utfå ersättning af någon annan. Det enklaste fallet är tydligtvis det, att en elektrisk anläggning med kraftstation, ledningar och allt bildar ett helt äfven i det afseende, att hela anlægningen åges af cn person, firma e. d. För hvarje af denna anlägg- ning förorsakad skada till person eller ägendom i all- männhet är då naturligtvis ägaren ersättningsskyldig, förutsatt att ej något af de tre nyssnämnda undantags- fallen foreligger. ° Betydligt mera komplicerad ståller sig’saken, om en elektrisk anläggning, som tekniskt taget är ett helt, består af delar med olika ägare. För skada, förorsakad af någon del af en dylik anläggning, tillämpas i lagen den principcn, att ägaren till den apparat, hvari den skadegörande strömmen närmast alstrats och hvarifrån den utgått, är ansvarig för skadan. Delta utsäges lyd- ligt i 4 §, hvari stadgas, att för skada, orsakad genom inverkan af elektrisk ström från anläggning, som har egen generator eller transformator, ansvare anläggnin- gens innehafvare. Har skada timat genom inverkan af elektrisk ström från anläggning, som icke har egen generator eller transformator, svare innehafvaren af den