Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION III 107 anläggning, från hvilken strömmen tilforts förstnämnda anläggning. Principen torde bäst förtydligas genom ett par ex- empel. Antag att cn elektrisk anläggning består af kraftstation, primärledningar, transformatorstationer och sekundärledningar, och att en skada uppstår genom in- verkan af de sistnämnda. Om nu dessa ägas af en person, under det att kraftstationen, primärledningarna och transformatorstationerna har en annan ägare, så är det den sistnämnde, som är ersättningsskyldig för skadan. Om deremot ägaren af sekundärledningarna äfven rår om transformatorerna, är han ansvarig för skadan. Om en person är abonnent hos ett elektricitetsverk, och till dess ledningsnät ansluter luftledningar, som ej till hela sin sträckning äro förlagda inom byggnad eller inhägnad gård [eller om spänningen i ledningarna öfver- stigar 250 volt], och skada inträffar genom inverkan af abonnentens egna ledningar, så är likväl elektricitets- verket pliktigt att utgifva ersättning härför. (I båda fallen förutsättes naturligtvis, att ej nägot af de förut nämnda undantagen är tillämpligt). Det står naturligtvis i hvarje fall elektricitetsverket fritt att med abonnenten afsluta kontrakt, hvari denne ansvarar för skada, or- sakad af hans ledningar, och att sedan på grund däraf af honom utkräfva den utgifna skadaersättningen. Men elektricitetsverket måste alltid först utbetala ersättningen; om abonnenten sedan är insolvent och oförmögen att till elektricitetsverket utbetala den ifrägavarende summan, får detta alltså vidkännas kostnaderna. Delta är natur- ligtvis ganska hårdt, men är en konsekvens af den grundsatsen, att tredje mans rätt under alla forhållanden skall tryggas. Vidare kan det inträffa, att en anläggning visser- ligen har egen generator och transformator, men att skada fororsakas genom ström från en främmande an- läggning, som genom öfverledning inkommit i den forrå, t. ex. om högspänning inkommit i en lågspannings- anläggning. Huru därvid skall förfaras bestämmes i 9 §. Lagspänningsanläggningen, för att taga detta special- fall, som ju förutsättes ha egen generator eller trans- formator, måste närmast utbetala skadaersättningen. Men om det kan visas, att vårdsloshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel vållat öfverled- ningen, är denna anläggnings ägare skyldig att ersätta den förra anläggningens innehafvare det utbetalda be- loppet. Är vårdsloshet begången vid båda anläggnin- garna, skall rätten med afseende å beskaffenheten af de å önise sidor begångna fel, bestämma fördelningen af ersättningssumman. Om slutligen ingen vårdsloshet å någondera sidan begåtts, skola anläggningarnas ägare gemensamt ersätta skadan, som om de gemen samt vållat den; dock åligger ansvarighet i sådant fall icke inne- hafvaren af en i och för sig ofarlig svagströmsanlägg- ning, Om således ström från en starkströmsanläggning inkommit i en svagströmsanläggning och därigenom förorsakat skada, så är den förras ägare, för så vidt ej vårdsloshet vid den senare anläggningen foreligger, en- sam ansvarig för skadan. I 9 § finnes slutligen en bestämmelse därom, att om någon, efter det en elektrisk anläggnings utförande påborjats, utan innehafvarens samtycke vidtagit någon åtgard, som ökat faran, och därigenom skada åstad- kommits, så är han, dår han insett eller bort inse faran, anläggningens innehafvare ansvarig för den skada, som uppkommit. Forhållandet emellan två olika elektriska anlägg- ningar regleras, utom i nyssnämnda § 9, egentligen i de viktiga 5 och 6 §§. Hufvudtanken i dessa bestämmelser är denna: när en ny anläggning tages i bruk, så är dess ägare skyldig att tilise, det den ej på något vis inverkar störande på en förut befintlig anläggning, och på sin bekostnad vidtaga alla härför erforderliga åt- gärder, vare sig å den ena eller andra anläggningen. Om det sålunda t. ex. finnes en enkeltrådig telefonlinie, som funktionerar tillfredsställande, och det derefter i närheten utföres en starkströmsanläggning, som genom induktion stör telefontrafiken på nysnämnda linie, så måste starkströmsanläggningens ägare, om intet annat hjälper, på sin bekostnad bygga om hela telefonlinien till dubbeltrådig-, eller öfver hufvud taget göra allt, som år af nöden för att upphäfva rubbningorna i denna linies drift. Men sedan detta väl skett, och de båda anläggningarna en gang brakts att funktionera utan att störa hvarandra, äro de för framtiden fullkomligt jämn- ställda, och hvarderas ägare får då söka att hålla sin anläggning i sådant skick, att inga nya störningar upp- komma i densammas drift. Skulle således en tid efter, sedan allt en gång befunnits klart, på grund af några outredda forhållanden störningar i telefontrafiken genom starkströmsanläggningens drift uppkomma, så är dennas ägare fri från allt ansvar därför, så vida ej vårdsloshet å hans sida foreligger. Endast i sådant fall är han ersättningsskyldig; men detta är också fallet med den äldre anläggningens ägare, så att om den nya anlägg- ningens drift störes genom vårdsloshet från hans sida, så är han också ersättningsskyldig därför. Af detta framgår tydligt den förut nämnda olikheten i den ansvarsskyklighet, en elektrisk anläggnings ägare har för skada, förorsakad å en annan elektrisk anlägg- ning, och det ansvar han har för skada, förorsakad å person eller egendom i allmänhet. För ersättnings- skyldighet i förra fallet förutsättes alltid vårdsloshet (frånsedt bestämmelserna vid anläggningens tagande i bruk), hvilket däremot, såsom förut visat, ingalunda är händelsen i senare fallet. Utom nu nämnda bestämmelser finnas äfven en del närmare detaljföreskrifter rörande ansvarsskyldigheter, hvilka dock äro af mindre allmänt intresse, och därför här torde kunna forbigås. Af det anförda torde otvifvelaktigt framgå, att an- svarsbestämmelserna i det stora hela måste anses såsom mycket stränga, och alägga innehafvarna af elektriska anläggningar allt ansvar, som ur det allmännas syn- punkt rimligtvis kan kräfvas. Särskildt för de ström- försäljande elektricitetsverken med deras talrika abon- nenter medför lagen högst betydliga risker. Ingenting garanterar ju, att ej en dylik abonnent utan elektricitets- verkets vetskap anordnar ledningar, som verket då all- drig blir i tillfälle att kontrollera, och hvilka ledningar sedan kunna förorsaka oberäkneliga skador, som verket måste ersätta för att sedan med mer eller mindre fram- gång söka utkräfva ersättningssumman af den kanhända fullständigt insolvente abonnenten. Det ligger då nära till hands att söka anordna en särskild slags försäkring mot dessa risker, och i själfva verket lära brandstods- bolagen redan börjat vidtaga mått och steg för införandet af en dylik försäkring. Det finnes emellertid i många fall ett satt att nästan helt och hållet fria sig frän ifrågavarande risk, nämligen att förlägga heia ledningsnätet i jorden. I sådant fall gälla ju ej ansvarsbestämmelserna, förutsatt att spännin- gen ej öfverstiger 250 volt. Visserligen måste äfven härvid förutsättas, att ej en samvetslös abonnent utan elektricitetsverkets vetskap drar luftledningar, som ej till hela sin längd gå inom inhägnad gård, men denna risk torde dock vid ett väl skött verk vara minimal. Det är derför ej omöjligt, att lagen kommer att verka i den riktningcn, att elektricitetsverkens ledningsnät fram- deles mer än hittills förläggas i jorden, nägot som ju egentligen ej kan anses som en olägenhet. — Rörande de båda andra förut nämnda lagarne af d. 27. juni 1902 kan jag fatta mig kort. Lagen om ändrad lydelse af vissa §§ i strafflagen afser att bereda de elektriska anläggningarna rättsligt skydd genom att stadga straff dels för den, som i uppsåt att göra skada olofligen bortleder elektrisk ström från annans elektriska anläggning, dels äfven för den, som gör detta »i uppsåt 14’