Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION III 109 som kanske ej har sin motsvarighet i andra lander, och det är den flerstädes rådande antigonismen mellan landbruk och industri. Särskildt i bergslagsbygderna, dar det största antalet elcktriska anläggningar finnes, är det ofta nog omöjligt alt komma öfverens med jord- ägarne i och for framdragning af elektriska ledningar, då manga jordägare absolut vägra att upplåta mark for ledningarna eller sätta sådana orimliga fordringar där- för, att foretaget omöjliggöres. Farhågorna for att lagen skulle verka hämmande på elcktriska spårvagsanlaggningar på grund af bestäm- melserna till skydd för befintliga svagströmsledningar, kan jag icke dela. Jag kan nämna, att jag alldeles nyligen just afsynat en dylik spärvägsanläggning, den i Helsingborg, och dar kunde icke den ringaste olägenhet för telefontrafiken förmärkes. De svenska telefonnaten äro så godt som öfverallt dubbeltrådiga, och därför tror jag icke man behöfver riskera några större svårigheter för de elektriska spärvägsanläggningarna på grund af störningar i telefon driften. Att lagens ansvarsbcstäinmelser i sin lielhet äro mycket stränga, har jag redan anmärkt, men å andra sidan måsta ihågkommas, att mycket beror på tilllämp- ningen af desamma, och därom är det ju ännu för tidigt alt yttra sig. Till svar å dir. Meinichs yttrande skall jag be att ännu en gång få saga några ord. Jag tror icke, att ansvarsbestämmelserna, som visserligen äro stränga, dock i verkligheten äro füllt så farliga, som man förc- ställer sig, och jag ber exempelvis få påpeka, att oaktadt lagen nu i snart elt halft år varit i kraft, så har så vidt jag vet ännu icke ansvarsbestämmelserna tilllämpats. Och tanker man på de olycksfall, som inträffa genom att personer blifva skadade genom inverkan af elektrisk ström, så måste man medgifva, att det vida öfvervägande flertalet af dessa bero på vårdsloshet från den skadades sida, och i sådana fall är ju anläggningens ägare fri från allt ansvar. De olycksfall, som inträffa vid en omsorgsfullt utförd och skott anlåggning, oaktadt ingen vårdsloshet visats, äro nog lätt räknade, och jag fror icke, att man behöfver vara rädd att påtaga sig ersätt- ningsskyldighet för dem. Den tankegång, som har legat till grund för de stränga ansvarsbestämmelserna, synes mig ha varit ungefär foljande: om en person, kanske mot sin vilja, nödgas tolerera en elektrisk anlåggning i sin närhet, af hvilken han själf icke har den ringaste nytla, så skall han åtminstone ha rätt att fordra ersätt- ning af donna anläggnings ägare, därest han utan sin förskyllan lider någon skada till följd af anläggningens drift. Det kan vara hårdt för anläggningens ägare att nödgas betala ut skadeersättning, äfven om anläggningen är utförd och skött på bästa satt, men å andra sidan kan det synas ännu hårdare för en utomstående att ej få någon ersättning för skada, som han utan sitt för- vållande lidit på grund af en främmande anläggnings drift. Man torde åtminstone nödgas medgifva, att delta sått att se saken äfven har silt berättigande. Liknande är forhållandct med bestämmelsei'na rörande störningen af svagströmsledningar. Jeg medger gärna, att den principen, att hvarje anlåggning, såval Starkstroms — som svagstrøms —, skall vara utförd på bästa sått, eljest må dess ägare skylla sig själf, ifall den ej funktionerar väl, kan vara riktig, men den prin- cip, som ligger till grund för den svenska lagstiftningen, synes mig ej häller sakna skäl för sig. En svagstroms- ledning behöfver ju i allmänhet ej utföras med samma omsorg som en starkströmsledning, den kan ofta funk- tionera tillfredsställande andå. Om man nu tänker sig, att en dylik svagströmsledning, t. ex. en enkeltrådig telefonledning, blifvil anlagd, hvilken, ehuru den ej är i alla afseenden förstklassig, likvål füllt motsvarar sitt andamål, så torde man få medgifva, att det måste synas hårdt för dess ägare, som varit i sin goda rätt, när han anlade telefonledningen, om han en dag plots- ligt förhindras att använda sin ledning och kanske nödgas bygga om den, emedan en starkströmsledning senare tillkommit, som inverkai' störande på densamma. Tänker man sig t. ex. att telefonledningens ägare byggt densamma uteslutande på sin egen mark, och stark- strömsledningen genom expropriation tvungits fram öfver samma mark, så torde man få medgifva, att det åtminstone i ett sådant fall vore orimligt, om ej stark- strömsledningens ägare vore skyldig tilise, att någon skada ej förorsakades den andra ledningen. Utan att vilja påstå, att den nu anförda principen är den enda rätta, anser jag sålunda, som nämndt, att den likvål har sitt berättigande. Undersøiske Telefonledninger. Telcgrafingeniør C. E. Krarup. Den Gren af Teknikken, som omfatter undersøiske Telefonledninger, har i det sidste Par Aar været og er endnu i en saa stærk Udvikling, at det formentlig vil være af Interesse at sammenligne Fortid med Nulid og Fremtid paa dette Omraade. Hvad angaar den teoretiske Basis for Konstruk- tionerne, holdt man sig i hele forrige Aarhundrede til den gamle Preece’ske Regel, at Kapacitet X Modstand skulde være Minimum. Denne Regel var god og tilstrækkelig ved Telegrafkabler med Jævnstrøm, men da man saa skulde have undersøiske Telefonkabler, benyttede man uden videre den samme Formel, hvorfor Resultatet var den selv samme Kon- struktion som til Telegraf brug, eller i det højeste med en Smule tykkere Kobberledere og sværere Guttaperka (mindre c). Men de nævnte Betingelser er ikke til- strækkelige til Telefonkabler, hvor det, der skal ledes igennem, er en Række af skiftende Strømme, Veksel- strømme med meget variabelt Vckseltal og variabel Begyndelsesamplitude. Der maa nu til et Telefonkabel ikke alene stilles den Fordring, at Strømmen ved Mod- tagerenden skal være saa stærk som mulig i Forhold til den afsendte Strøm, eller at Amplitudedæmpningen skal være mindst mulig pr. Enhedslængde, men tillige stilles den Fordring, at Ampliludedæmpningen (forholds- vis) skal være saa nær som muligt lige stor for de forskellige Toner og Overtoner, hvoraf de enkelte Lyde i Talen er sammensat. Af den første Fordring af- hænger altsaa den overførte Tales Kvantitet (Lyd- styrke), af den anden Talens Kvalitet (Uforvanskethcd). Formlen for Dæmpningen pr. Længdeenhed, lad mig sige pr. km., skyldes oprindelig Fleaviside, men en af de første, der log den i Kabelteknikkens Tjeneste, var den danske Telefoningcniør J. L. V. W. Jensen, som diskuterede den paa Teknikermødet i Stockholm 1897. Den ser saaledes ud: hvor e er Grundtallet for de naturlige Logaritmer og w, 1 og c er den virksomme Modstand, Dobbeltlednings- Selvinduktionskoefncient og Kapacitet pr. km. pr. Leder, og p = 2.7JÜ, hvor n er Tonens Svingningstal pr. Se- kund. Forudsættes pi meget stor i Forhold til w, hvilket ikke tør forudsættes ved de gamle Kabler, men vel ved de nyeste, simplificeres Formlen til: ■ (,oo = e