Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION III 117 ning med en i grundvatten nedlagd jordplåt af ca. lm2 ensidig yta, eller och om vattenledning finnes, är hvarje nedledning i allmiinhet genom dubbla kontaktanord- ningar forbunden med denna. Beträffande jordledningar, såval af det ena som andra slaget, har som bekant någon gång framhållits, att motståndet i sådana icke skall spela någon egentlig rol, då detsamma i alla handelser skulle vara utan betydelse vid den höga potential, som forefinnes vid ett åskslag. Af flere skål måste det dock anses välbetänkt att utföra jordförbindingarne med den största omsorg, och på ett for framtida hållbarhet füllt betryggande satt. Såsom ett hufvudvillkor till betryggande af håll- barheten må erinras om, att ledarens olika delar skola i jorden bestå af samma metall eller åtminstone af sådanna metaller, som icke kunna fororsaka några lokala elektriska strömmar. Vid äldre föreskrifter för åskledares anläggande föreskrifves som bekant inbädd- andet af jordledningen och jordplåten i ett lager af kolstybb. Detta sätt torde dock, just med hänsyn till uppkomsten af galvaniska strömmar, vara förkastligt. Jag har sjelf varit i tillfälle konstatera flere fall, då på så satt anordnade jordledningar varit uppfrätta, tyd- ligen på grund af lokala, galvaniska strömmar. Äfven förefinnes från vårt land bevis för faran af dåliga jordledningar. Ett bland de mest slående bevis ha vi från ett vid sydsvenska kusten beläget fyrtorn, der man tydligen på ett omsorgsfullt sätt utfört sjelfva åskledaren ofvan jord, men deremot varit nog oförsiktig att förlägga jordplåten i en större på berget befintlig vattensamling, antagligen helt och hållen isolerad från hafsvattnet. Vid ett inträffadt åskslag anställdes icke obetydlig skada å fyrtornet och den med detta sam- manbyggda vaktstugan, hvarjemte antändning af en träkonstruktion vid ledningens nedföringsställe till vattensamlingen uppstod. Flere andra konstaterade större och mindre skadegörelser å byggnad eller dess närmaste onigifning bevisa äfven tillfullo viklen af på- litliga jordledningar. Ehuru ett, enligt äldre system och på ett omsorgs- fullt sätt utförd åskledareanlaggning, enligt hittilis vun- nen erfarenliet synes erbjuda ett füllt pålilligt skydd mol skada genom åskslag, torde dock med skål kunna ifrågasattas, huruvida icke en del forenklingar och be- sparingar i materiel skulle kunna göras, för att ned- bringa anläggningskostnaden. Redan Faraday och Maxwell uttalade vid midten af forrå århundradet den åsikt, att säkraste sättet för skyddandet af en byggnad mot skada genom åsklag iir att omgifva densamma med en skyddsbur af nietalltråd. Denna princip upptogs af belgiern Melsen på 1860 talet, men hans system vann då ingen anklang och det uppgifves, att Pariserakademin i ett af Franska Krigs- ministeriet infordradt yttrande öfver Meisens system, skulle hafva uttalat silt ogillande öfver detsamma. Genoni de af engelsmannen Lodge utförda oni- fattande undersökningarne öfver oscillerande urladdningar och deras tillämpning på atmosferiska elektriciteten, har man allt mer och mer börjat inse ohållbarheten af äldre teorier öfver åskledares anordning och verk- ningssätt, samt eftersträfvat elt system, sotn äfven till- fredsställer de moderna, på vetenskapliga rön stödda principerna, hvilka äro grundade på det antagande, att åskblixten, liksom gnistan vid en leydnerflaska, är en starkt oscillerande urladdning. Enligt detta antagande måste man således, då det af sjelfinduktionen enbart förorsakade hindret för urladd- ningen än prop, mot frekvensen, söka att anordna åskle- daren så, att dess sjelfinduktion biir den minsta möjliga. Det ligger då närmast till hands att anse ledningar af järn såsom olåmpliga, emedan deras stora magnetiska permeabilitet skulle förorsaka en större sjelfinduktion än exempelvis koppar. Undersökningarne i detta afseende hafva emellertid bekräftat, att en sådan olikhet till jernets nackdel icke förefinnes, beroende derpå, att elektriska urladdningar af hög frekvens icke intränga i ledningsmaterialet, utan hålla sig på ledningens yta, samt att på grund af de hastiga oscillationer, som anses forekomma vid atmos- feriska urladdningar, i a 11a handelser ingen magnetise- ring af materialiet hinner forsiggå. Deremot inverkar järnets större sp. motst. i någon mån fördelaktigt, enär teoretiskt oscillationshastighelen minskas, ju mer motståndet ökas i forhållande till sjelfinduktionen. Ur denna synpunkt vore det alltså låmpligast, att åskledaren hade stort motstånd och minsta möjliga sjelfinduktion. Då det emellertid visat sig, att ledningar blifvit afblixten nedsmälta, måste man också tilise, att ledningarne blifva tillräckligt grofva, och deraf följer, att deras motstånd biir ytterst litet. För nedbringandet af sjelfinduktionen har man, som bekant, åtminstone ett par olika medel; det ena att gifva ledningarne en sådan sektionsarea, att kraftlinie- vägen biir så lång som möjligt, det andra att uppdela ledningen i ett större antal parallella ledningar af mindre sektionsarea. Enär med samma sektionsarea den cirkulära sek- tionen har en mindre omkrets än någon annan sektions- form, är det tydligen olämpligare att använda en eller ett p ar nedledningar af cirkulär sektionsform, än exempelvis en långstråckt rektangulär sektion. Bandformiga ledningar äro af detta skäl lämpligare än massiva, grofva tråd ar. Lättast och mest åndamålsenligt torde emel- lertid få anses att uppdela ledaren i ett större antal smäckra ledningar, hvilka alltid i forhållandet till verkliga ohmska motståndet hafva en mindre Isjelfin- duktion än grofva ledningar, samt dessas fördelande till olika platser rundt byggnaden. Principielt är detta just samma sak, som redan Faraday och Maxwell, ehuru på andra vägar, forut funnits. Då man år 1885 började i Tyskland att söka utreda frågan om vissa anordningar vid åskledare, synes i hufvudsak något inisstroende mot de äldre åskledareteorierna icke förefunnits, men allt efter som statistiskt material blifvit insamladt, och nyare teorier börjat göra sig gällande, vidgades kreisen af de senare teoriernas anhängare. År 1897, då frågan var så for- berede! genom tillsatta kommissioners utredningar, att den ansågs kunna slutbehandlas i Elektrotechnischer Verein, bröto sig de olika åsikterna mot hvarandra på ett sådant sätt, att något beslut i frågan icke ansågs böra fattas. Vid denna tidpunkt franiträdda Baurath Findeisen med ett nytt uppslag, grundadt på direkta erfarenhetsrön såval som på moderna teorier. I hufvudsak kan man saga, att Findeisens inlägg i frågan gå utt på att så långt som möjligt tillgodagöra sig de naturliga åskledarne i eller på en byggnad, såsom plåttak, aftappsrören för regnvatten, i byggnaden befintliga vertikaJa järnmassor etc. Genom dessa Findeisens mycket omfattande arbeten sammanjunkades emellertid så småningom de olika meningarne, så att E. Verein ansåg sig år 1901 kunna antaga ett af sin kommission upprättadt forslag till: »Leitsätze«, eller allmänna grundsatser angående byggnaders skyddande mot åskslag. Dessa uttalade grund- satser utgöra tydligen i flere afseenden resultatet af en kompromis s mellan den gamla och nya skolans man och en anslutning till Findeisens åsikter. Grundtanken i »Verein«s »Leitsätze« är, att söka fränija ett allmännare bruk af åskledaren, genom konstruktionens forenkling och an- läggningskostnadens nedbringande. Dessa innehålla bland annat i hufvudsak följande. För urladdningars uppfångande kunna tjänstgöra fram- springande foremål, ytterledningar af metall såsom på