Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION VI 169 hygieniska kongressen i Köpenhamn ett samladt ut- talande öfver lysgasens svafvelhalt från nordiska fack- mäns sida åvagabragtes. Af den finska subkomitén för kongressen lämnades åt mig uppdraget att med ett kort referat inleda diskussionen. Efter det elektriska Ijusats införande spelar lys- gasen såsom sådan en reducerad roll, kvantitatift ytter- mera tillbakahållen genom den ekonomiska Auerbrän- naren, så att konsumtionen pr. normalljus resp. svafvel- halten pr. normalljus är väsentligt mindre än förr. Å andra sidan har stenkolsgasens förbrukning såsom värmegas under senare tider stärkt stegrats, bland annat just i Helsingfors, sä att sporsmålet om gasens svafvelhalt fortfarande har sin betydelse, i synnerhet om det skulla visa sig, att t. ex. kokkärl markbart korroderas af förbränningssvafvelsyran. I den från svafvelväte (H2S) befriade gasen ingå såsom väsentliga svafvelföreningar kolsvafla (CS2) och tiofen (C4H4S) samt homolager till delta (C5H6S, C6H8S etc.). Vidare förefinnas i små mängder merkaptaner (CH3SH och C2H5SH) och alkylsulfider (C2HcS och C4II10S), möjligen äfven senapsoljor och rodanföreningar, af dessa dock blott spår. Den tidigare förmodade existensen af koloxysulfid (COS) i renad gas har be- visats vara omöjlig, enär sagda ämne icke osönderdeladt kan passera reningsmassan. Enligt Witzeck betingas i rågas ur tyska kol 4 % och i rågas ur engelska kol 5 % af totala svafvelhalten af kolsvafla och öfriga ofvanuppräcknade substanser, enligt Poleck spela dessa ämnen för svafvelhalten dock cn större roll. Det förefaller, som den förres upp- gifter vore säkrare grundade. Beträffande alla dessa svafvelföreningars uppkomst hafva olika åsikter uttalats. Enligt Odling skulle de uppstå mot slutet af destillationen genom invärkan af smalt pyrit (järnkis, en regelbunden följesven åt sten- kolet) på kol. Svafvelföreningarna vore altså i fråga om svallet af oorganiskt ursprung. Enligt Muck däremot forefinnes svallet redan i stenkolet »organiskt bundet«, och försigginge kolsvaflebildningen ungefär vid midten af destillationsprocessen. Delta har sedermera af Wit- zeck nyligen (Journ. f. Gasbeleuchtung u. Wasserver- sorgung 1903) bevisats vara riktigt, i det att kolens järnmängd icke är tillräcklig för att i form af pyrit binda alt förefintligt svafvel, hvarjämte han ådagalagt, att svafvelvätebildningen når sitt maximum kort efter destillationens början för att sedan snabbt och kon- tinuerligt aftaga, medan öfriga svafvelföreningar i största mängd uppstå efter c. 2 timmars upphetning, hvarefter också de gå tillbaka. När det galt att försöka bortskaffa dessa senare, har man gjort en mängd isolerade observationer be- träffande särskilda ämnens förhallande till dem. Man har funnit bl. a., att mekanisk berøring med vatten minskar halten af desamma, genom 2 å 3 timniars uppbevarande öfver vatten kunna 10 å 20 % af kol- svaflan etc. bortskaffas ur gasen. Det är att märka, att 1 1. vatten vid 16 0 loser ung. 2 g. kolsvafla. Vidare har det konstaterats, alt släkt kalk, isynnerhet kalcium- sulfidhaltig sådan, absorberar rätt mycket kolsvafla, sammaledes ammoniakvatten, som innehåller ammonium- polysulfider. Slutligen har man funnit, att en alkohol- losning af anilin väsentligt minskar kolsvaflehalten, men icke utan att samtidigt lösa något af gasens benzol och sålunda reducera lyskraften. De nyaste försöken slut- ligen, utförda af Witzeck i Karlsruhe, hafva gått ut på att genom stark upphettning af gasen (till ca. 600 °) i rör af glas med pimstenstycken eller af järn öfverföra svafvelföreningarna till svafvelväte, som ju lått kan absorberas. På så salt hafva faktiskt 80 till 100 °/0 af ile oabsorberbara svafvelföreningarna öfverförts i ab- sorberbar form, kolsvaflan relatift lätt, tiofenet mindre lätt. Vid behandling med brand kalk hafva likaledes I rätt stora mängder af sagda föroreningar kunnat bort-; skafTas (med kali kalk 20 å 25 %, med hel sådan vid ca. 300 0 40 å 60 %). Af alt delte har framgått, att enkel upphettning af gasen ger de bästa resultaten vis-å-vis svafvelhaltens nedbringande. Då emellertid en ganska langvarig (4 å 5 timmar varande) behandling är nödvändig, och där- jämte lyskraften härvid lider — något som visserligen i fråga om kokgas icke behöfver tagas i betraktande — är det tvifvelaktigt, om ens detta förfaringssätt skall någonsin komma att tekniskt tillämpas. Man frågar sig, huruvida icke ett mängd organiska losningsmodel (utan ofvannämda alkoholiska anilinlos- ning) kunde komma ifråga såsom »svafvelslukare«, sådana som t. ex. kautschuk, paraffin, linolja ni. 11. Rationella i och for sig värka desamma emellertid högst ringa eller praktiskt alls icke vid den starka ut- spädning af svafvelföreningarna, hvilken här kommer ifråga — en analogi till andra abnormiteter hos stärkt utspädda organiska gaser, t. ex. den att vid elementar- analys icke fullsständigt förbrännas. Vid bestämning af svafvelhalten i lysgas användes numera vanligen Drehschmidts apparat, grundad på för- bränningsprodukternas (från en viss volym renad gas) absorption i pottaskelösning med åtfoljande oxidation (medels brom) af svafveldioxiden till svafvelsyra, hvar- efter dennas totalmängd bestämmes viktsanalytiskt på vanligt sätt. Det har visat sig, att vid bestämningar å olika orter mycket differerande svafvelhalt anträffats, beroende i synnerhet på kolens härstamning. Sålunda har Wit- zeck hos lysgasen i Karlsruhe i fjor påvisat i modeltal 38,6 g per 100 m3 gas. I Zürich utförde jag detta år en serie analyser af stadens lysgas och fann en svafvel- halt af i medeltal 55,6 g. per 100 m3. Å dessa orter användas tyska kol. I Helsingfors har Stenius såsom resultat af 23 nyare bestämningar erhallet medelvärdet 123,1 g. per 100 m3. I Köpenhamn utgör enligt upp- gift af gasvärksdirektör Irminger medelsvafvelhalten 110 g. per 100 m3. I sistnämda stader konsumeras engelska kol. Man har trott sig böra å endel hall stipulera vissa maximigränser för lysgasens svafvelhalt. Bekant är den engelska Metropolis Gas Regulation Bill af 1860, hvilken faststälde en högsta tillåten svafvelhalt motsvarande 45,76 g. per 100 m3, cn forordning som orsakat mycken forargelse och ehuru fortfarande nominell gällande icke torde vidare tillämpas. Hos oss har af Schulten på grund af anstälda undersökningar velat fastslå HO g. såsom lämpligt maximum. Å andra hall åter ansluter man sig till Pettenkofers kända uttalande i svafvel- frågan, då han säger, att det är »likgiltigt, om svafvel- halten är 20, eller om den är 70« (20 grains är del engelska maximum). Såsom redan inledningsvis anlyd- des är frågan, huruvida en maximalgräns bör upp- dragas och i så fall hvar, fortfarande tvistig. I enlighet med min uppgift att framföra endast ett kort inledande referat vill jag icke (less vidare fatta bestämd position till den ena eller andra åsikten. Er- farenheterna från Helsingfors antyda emellertid önsklig- heten af en reduktion af den nuvarande svafvelhalten, därest en sådan kan ekonomiskt genomföras. Ty att det väsentligen är cn ekonomisk fråga, torde väl böra medgifvas. Förutom hvad särskilda ärade kol- leger inom linska kemistsamfundet framfört såsom bevis på obehagen af en hög svafvelhalt i lysgasen, kan jag ur egen erfarenhet anföra den iakttagelsen, alt i en mycket anlitad konsertsal i Helsingfors, hvilken belyses med 104 öppna »svalstjärtlägor«, uppe å läktarplatserna en tydlig lukt af svafveldioxid kan spåras. Det påstås visserligen, att äfven kväfoxider ge åt luft, dar lysgas brunnit, en viss stickande lukt, hvilken emellertid knapt borde kunna af en van person förväxlas med svafveldioxidens. Men finnes donna en gång i så pass stor mängd, att den märktbart påvårkar 22