Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

172 SEKTIONSMØDER Betraktar man de olika lagren, som tillhöra Skånes stenkolsförande formation, finner man, alt de bestå af omvexlande sandstenar, leror och kol, af hvilka dock, sandstenslagren äro de utan all jemförelse mest be- tydande. Jag vill ock tillåta mig visa (Fig. 4 och 5) tvenne typiska profiler af kolflötserna på olika stållen af kol- fältet, hvilka båda arbetas med framgång, och skall jag sedermera beskrifva, hum de brytas. Dessförinnan vill jag emellertid tillåta mig i korthet redogöra för sten- kolsindustricns historiska utveckling. Ehuruväl i geografiskt hånseende Skåne alltid varit förenadt med Sverige, drøjde det ju dock langt in till sena dar med slitandet af de .politiska band, som för- enade det med Danmark, och så händer sig, att den svenska stenkolsindustriens historia till sin upprinnclse år dansk. Konung Fredrik II i Danmark befaller nemligen år 1571 sin lånsman på Helsingborgs slott Olof Mou- ritzen att ombesörja, det bergsgesällen Melchior Huscher skulle få tillstånd bryta kol på Helsingborgs stads om- råde och äfven på andra stallen, der han dem funnit eller Anna kunde. Tio år senare eller 1581 antages som bergsgesäll en Christoffer Schonewalde emot en årlig ersättning af. »100 daler och en genien hofkläd- ning«. Sannolikt hade kolen upptäckts helt tillfälligt vid lågvatten i Öresund, enär der en lunn kolflöts kilar ut i vattenbrynet. Att kolbrytningen vid Helsingborg fortsattes under danskt regemente under många år är bekant, men i hvilken utsträckning vet man deremot ej. Dä Skåne blef införlifvadt med Sverige, inrättades emellertid ock ett nytt bergnrästaredistrikt för samtliga de nyförvärfvade provinserna år 1G60, och var den förste bergmästarens namn Caspar Schmidt. Denne intresserade sig nu i hög grad för den skånska sten- kolsbrytningen och gjorde stora ansträngningar för att sätta denna uti god kondition. Tillsammans med andra personer bildade han ett bolag, soni 1663 erhöll pri- vilegier att bryta stenkol, och arbetade delta bolag i trakten omkring Helsingborg under c:a 10 år, under hvilken lid Schmidt jemväl gjorde undersökningar på annal håll inom Skåne, dervid påvisande, att kol ock borde vara tilllinnandes vid Billesholm m. fl. stållen. Samtidigt med Schmidt bröt äfven i ej så liten skala herskarinnan till Krapperup m. 11. gårdar, gref- vinnan de la Gardie, kol ur grufvor å henne tillhöriga egor. Grefvinnan de la Gardie och Schmidt kommo ofta i tvist med hvarandra, hvilket ingalunda lande deras arbete till fromma, och ungefar samtidigt eller år 1673 nedlade de allt kolbrytningsarbete, som ej mera under 1600-talet upptogs. De brutna kolen användes mestadels till under- hållandc af fyreldarne i Skåne och Halland, så ock till kalkbränning o. d. Mot slutet af 1600-talet eller noga räknadt 1692 började Bergskolleginm vidtaga anordningar för att kunna få den nedlagda kolbrytningen åter upptagen och gjorde derföre stora ansträngningar genom att erbjuda åtskilliga personer koncessioner å stenkols- fyndigheter men utan nämnvärdt resultat. Först år 1737 bildades ett bolag, hvars sakkunnige ledare var Bergmästaren Anton Swab, hvartill kommo 4 andra intresserade personer. At detta bolag meddelade K. Konimerskollegium år 1737 privilegier att upptaga de gamla stenkolsbrottcn på skilda stallen samt att eftersöka nya fyndigheter och bearbeta dessa. Genom ganska vidtonifattande borrningar — sannolikt de forstå i Sverige — utvidgades kännedomen om kolförekomsten, och hufvuddelen af arbetet forlades till Wallåkra, sedan det undfångna pri- vilegiet utsträckts genom ett tillägg år 1738. Borrningarne pågingo alltjcmnt, och derunder på- tråffades vid Boscrup en i dagen ulgående enligt da- tidens uppfattning mäktig flöts om c:a 30 cm. kol, medan dittills funna och bearbetade i alhnänhet ej varit nier än hälften. Arbetet i Wallåkra nedlades och flyflades till Boserup, der en grufva benämnd »Adolf Fredriks stenkolsgrufva« år 1744 anlades och seder- mera drefs. Man tillgodogjorde sig ock här en del af den eld- fasta leran, af hvilken brandes kärl, och att man i öfrigt på hvarje satt sträfvade att tillgodogöra sig allt visas ej minst deraf, att man för att kunna taga vara på de sämre lerblandade kolen fuktade dessa med vatten och pressade dem till bollar, som torkades — alltså ett slags briquettetillverkning. För att uppmuntra grufdriften och möjliggöra dess fortsattande hade 1741 en införseltull af 16 öre koppar- mynt per tunna kol, som utifrån infördes, bestämts, och skulle till stenkolsverkens egare af dessa så influtna medel 2 000 daler silfvermynt årligen utgå som under- stod. Trots all hjalp från statens sida kunde emellertid kolbrytningen ej båra sig, utan nedlades så'småningom, hvarefter intressenterna skänkte hela verket jemte pri- vilegier etc. år 1786 till sin syssloman Direktoren Brandberg, som strax derefter såide alltsammans till Friherre Eric Ruuth, hvilken, alldenstund med honom och genom hans arbete en ny kraftig impuls gafs ål den svenska kolgrufveindustrien, torde få galla som dess största befrämjarc. Friherren — sedermera Grefve Ruuth söktc genast och erhöll ett fastställande af dc förut meddelade pri- vilegierna, hvarjcnite dessa bestämdes skola omfatta Luggude och Rönnebergs härader, inom hvilka alltså Grefve Ruuth hade att hålla sig med sitt arbete. Grefve Ruuth fortsatte grufarbetet vid Boscrup, men det visade sig fortfarandc nära nog omöjligt att ekonomiskt kunna bedrifva verkel, delta ej minst till- följe deraf, att grufvan låg c:a 2 mil från nårmaste hamn; och man var åter betankt på att nedlägga driften. En dag våren 1796 utbjöd en bonde från Höganäs fiskläge Lill en grefve Ruuth tillhörig lerkärlsfabrik i Helsingborg ett lass gul lera, som ansågs lämplig till kyllerfarg. Vid undersökning på stallet om denna leras forekomst upptäcktes tvenne kolllötscr vid Höganäs af större mäktighet än dittills kända, och då närbclägen- heten till hafvet kunde anses underlätta afsättningen, flyttades genast brytningen dit. Genom de stora förluster, grefve Ruuth gjort, hade han kommit på obestånd, och forsåldes verket jemte alla privilegier på ollcntlig auktion år 1796 dervid, allt inropades af handlandcn Carl Bagge i Göteborg för 1 700 Riksd. Rgd. Tillsammans med Bagge bildade grefve Ruuth 1797 ett bolag: »Gustaf IV Adolfs stenkolsverk«. Under heia följande 60 år är den svenska slcn- kolsindustriens historia liktydig med Höganäs’. Under ständiga moder och otroliga uppofiringar kämpade sig industrien vid Höganäs — under olika bolags namn — framåt. Allt skulle utvecklas från början, och nutidens transportmodel och maskiner stodo ej till buds. Mer än cn gang var man nära att tappa modet, mer än en gang såg allt tröstlöst ut. Ett schakt, till hvilkets lyckliga afsänkande alla förhoppningar knötos, kunde forst efter 30 år från arbetets början tagas i bruk, mest tillfölje det stora vattentilloppet i grufvan och för pumpningen otillräckliga anordningar. Steg för steg gick dock verket framåt. 1826 an- lades vid Höganäs en fabrik for tillverkning af eldfast tegel, hvarjcnite fabrikationer af olika slag tid efter annan infördes for att åter nedläggas — allt försök att på ett eller annat sätt främja hela kolgrufvedriften.