Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

174 SEKTIONSMØDER huru mycket kol som finnas öfver till afsalu, sedan den egna fbrbrukningen deraf tillgodosetts. Allmänna upp- fattningen torde vare den, att kolen till största delen förbrukas vid grufvans egna verk, men om detta ock för vissa af dem är sannt, så galler det ingalunda alla. För pumpning åtgår helt naturligt mycket kol, och det är en bild så god som någon af dc svårigheter, som vid kolgrufvedriften måste öfvervinnas, då det nämnes, att vid t. ex. Billesholm-Bjufs grufvor måste uppfordras jemte c:a 240 000 tons produkter en nara 20 ganger störrc vattenmängd eller 4 700 000 tons årligen, hvilket motsvarar 9 in3 per minut. Genom allt fullkomligare maskiner och ståndigt förbättrade anordningar har dock den egna totala för- brukningen af stenkol nedgått för t. ex. Billesholm till 9 % uppf. qvantum kol, men ställa sig som sagdt dessa siflror olika för olika grufvor, beroende på den utveckling, deras resp. lerindustrier nått. I allt produceras af de skånska grufvorna för när- varande i runda tal: 310 000 tons stenkol, hvaraf hälften af prima qvalitet, samt 150 000 tons eldfasta och 50 000 tons klinkerleror eller i allt 510 000 tons värdefulla produkter, representerande ej obetydliga varden. För dessas brytning och foradling sysselsattes inalles c:a 4 000 fast anställde arbetare, representerande en befolkning af öfver 15 000 personer, som af denna industri har silt direkta uppehälle. På frågan, huru mycket af de svenska grufvornas kol som äro till afsalu lediga, hvartill de äro använd- bara, samt huru länge fällen räcka, och slutligen huru- vida brytningen kan väsentligt ökas, vill jag svara: Inalles torde f. n. såljas 200 000 tons stenkol, sedan hela den egna industrien vid gruffältet tillgodosetts. Kolen kunna användas till hvarje andamål, der engelska kol finna bruk, ofta t. o. ni. till større fordel. Med nu- va rande brytningen torde faltet räcka minst 200 år, enligt vissas åsigter betydligt längre. En betydligt ökad produktion af stenkol kan genomforas men på bekost- nad af fältets »lif«. Enär Sveriges totala stenkolsförbrukning är c:a 3 000 000 tons, motsvarar Sveriges produktion x/10 häraf, eller om hänsyn tages till det i genomsnitt mindre brännvärdet af de svenska kolon — i forhåJlande till de goda kol, som importeras — x/15 del. Att sålunda sätta ifråga en sådan brytning, att landets behof af stenkol från inhemska grufvor skulle fyllas, är ju tyd- ligen en orimlighet, men deremot torde i händelse af krig ligga en ej oväsentlig fordel deruti, att stenkol till diverse bruk inom landet kan erhållas. Att de svenska kolgrufvorna blott producera x/15 af landets kolbehof må vid forstå påseendet tyckas obetydligt och sålunda stenkolsindustrien temligen betydelselös. Ingen djerfves väl dock döma exempelvis Sveriges malmproduktion i forhållande till verldproduktionen af malm betydelselös, utan älskar anse, att Sverige der intar en högst be- tydande hedersplats, och dock producera vi blott 1/33 del af den malm, veriden behöfver. Dock — för att återgå till stenkolsfrågan: Allden- stund stenkulsimporten är den, som utan all jemforelse mest belastar Sveriges utgiftskonto till tillandet, torde ingalunda den industrigren, som inom landet producerar V15 af hela kolbehofvet, och hvars produkters sam- manlagda värde är c:a x/3 af värdet af hela Sveriges jernmalmfångst, få anses obetydlig, nej — jag tror mig i det foregående hafva bevisat, huru i själfva verket den skånska stenkols- och lerindustrien är en af de mera betydande arbetsgifvarne i vårt land. Våra inhemska koltillgångars ringa mäktighet i jämförelse med de utländska, samt den stora mång- falden af misslyckade brytningsförsök skapade helt naturligt en väldig misstro till sakens genomförbarhet. Dock — genom ett skickligt begagnande af alla möjlig- heter, sedan många år, utan stod af konstladt skydd, genoni strider mot fördomar och konservatism hafva framsynte mäns ihärdiga arbete fort den svenska sten- kols- och lerindustrien till den aklade ställning, den nu intager. Guldfynden i finska Lappmarken. Direktor J. J. Sederholm. (Foredraget blev ikke afholdt, da Foiedragsliolderen ikke var til Stede). Det forstå guldfyndet i Finland gjordes år 1836, då man i en lös sten af grofspatig dolomit, som antråf- fades nära Kemi, fann ganska rikligt insprängdt guld. Alla dc ihärdiga, under årtionden upprepade försöken att linna denna stens moderklyft och att upptäcka guld i norra Finlands floder blefvo till en början fruktlösa. Sedan emellertid Tellef Dahll funnit guld i floderna i norska Finmarken, bl. a. äfven i gränsfloden Tana, upptåcktes år 1869 på finska sidan arbetsvärda vask- guldsfyndigheter vid livalojoki, en från SW i Enare inrinnande ilod. I denna och dess bifloder samt några andra närliggande floder har man sedan dess vaskat guld hvarje sommar, i början med en arbetsstyrka af ånda till 500 man; under de senaste åren hafva blott några tiotal personer från omnejden sysslat med detta arbete. Största guldutbytet vanns åren 1871—72 och utgjorde c. 55 kg per år till ett varde af c. 176 000 finska mark. Värdet af allt t. o. m. 1899 vannet guld uppskattas till 1 385 984 finska mark. Så ringa än denna guldkvantitet är i och för sig, är den dock ganska märklig som ett tecken på fore- komsten af guld i fast klyft, så mycket mera som be- tingelserna för guldets anhopning i floderna varit jemförelsevis ganska ogynsamma. De guldförande grus- lagren äro i allmänhet af ringa utbredning och mäk- tighet och kunna nu betraktas som i hufvudsak ut- tömda. I händelse det biir möjligt att införa nya effektivare metoder, kan dock möjligen här och dar ännu vinnas en efterskörd. De guldförande lloderna ilyta fram i klipprännor af preglacial alder, hvilka under istiden varit till en del utfylda af grus, som sedermera efterhånd bortspolats. Guldet ligger dels på flodterrasserna i blandning med gröfre grus och kvar- blifna større stenar, dels i bankar af finare sand, allagrade i flodbäddens djupare delar; dels slutligen har en del guld vunnits ur sprickor i den stärkt for- klyftade berggrunden. Det mesta guldet har varit medelgroft och mycket rent, med en silfverhalt af blott 5,5—6 °/0. Guldhalten i det bearbetade gruset har upp- skattats till c. 2 gr per m3. Denna uppskattning hvilar på en mycket godtycklig beräkning, hvarvid är att märka, att mycken tid egnats förberedande arbeten, innan vaskningen vidtagit. Ehuru då och då iakttagits guld, som varit hop- vuxet med kvartskrystaller och limonit, tydande på att guldets moderklyft varit järnmalmhaltiga kvartsådror, hafva dessa ådror ej upptäckts före år 1898, då en grufarbetare Henry Kerkelä begynte bearbeta en kvarls- haltig jårnmalmsåder, i hvilken han år 1901 upptäckte en s. k. pocket eller ficka, innehållande ganska rikligt guld af samma beskaffenhet som det, hvilket anträffades i floden. Följande år verkstäldes i ganska stor skala syste- matiska letningsarbeten af flera olika foretag. Dessa letningar, vid hvilka man, utgående från de på jordytan anträffade lösa blocken af malm, genom gräfningar i närheten sökte att påtråffa ådern, visade sig synner- ligen eflektiva, i det en stor mängd malmådror upp- tåcktes, hvilka egde i hufvudsak samma beskaffenhet som den af H. Kerkelä först upptäckta ådern. Hufvud- strykningen hos dessa ofta ganska tätt liggande malm- ådror var i NNW eller N—S, någon gång i NNO, stup-