Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION Vt 175 ningen merendels brant O-lig, i några fall W-lig. Bred- den varierade mellan några dm och ett par meter. Medelbredden hos de hittilis upptäckta ådrorna‘.kan uppskattas till c. 0,5 ni och deras sammanlagda långd till minst 30—40 km. Gångarten utfyller i en del fall ådrornas hela bredd, i andra fall bestå de af en breccia af sönder- rifven bergart, genomdragen af smalare malmådror. Gångarten består dels af kristalliserad kvarts, fore- trädesvis beklädande sidorna, dels af järnmalmer af olika slag, upptagande midten af ådrorna. I de öfversta, stärkt vittrade delarna af ådrorna representeras järn- malmen hufvudsakligen af limonit (glaskopf), djupare ned af järnspat jemte järnglans och underordnad svafvel- kis, någon gang i blandning med kopparkis eller inalakit. Järnspaten är delvis ren, delvis magnesiahaltig*). Guldet sitter i den af Kerkelä funna »fickan« likasom i de lösa stycken, som redan tidigare påtråffats bland vaskguldet vid närmast liggande bäckar, vuxet på kvartsen och omgifvet af limonit. De funna ådrorna hafva visat en konstant, men mycket låg guldhalt, niestadels endast 1—3 gr per ton, hvarföre frågan, om de åro tekniskt användbara, ännu ligger i vida faltet. Teoretiskt äro de emellertid af stort intresse och afvika i många hänseenden från tidigare kända guldförande ådror. De visa äfven många foreteelser, som man är ovan att möta i det fennoskandiska naturområdet. Framför allt var det en öfverraskning att här möta vittringsföreteelser i en utsträckning, som hittills ej är bekant inom Finland, hvarest i allmänhet alla vittrings- produkter bortsopats under istiden. Här däremot är berggrunden till sina öfversta delar ofta fullständigt förgrusad till ett djup af ett tiotal meter, och ännu på det djup af öfver 30 meter, till hvilket man hittills hunnit, linner man alldeles rostig och vittrad järnspat. Vittringen har egt rum före istiden, och bildningen af limonit har forsiggått uteslutande inom ådrorna. Under istiden hafva lösa stycken af ådermaterialet ofta i nwrängruset transporterats ett stycke (merendels blott några tiotal meter) mot NO. Morängruset, hvilket år skarpt begrånsadt mot det underliggande vittringsgruset, har stundom en mäktighet öfverstigande ett tiotal meter. I samma riktning som malmådrorna löpa eruptiva gångar med ungefär motsvarande bredd, dels af granit- porfyr, dels af trapp (»basalt«). Något direkt samband mellan dessa gångar och malmådrorna har ej iakttagits, ehuru det ej synes osannolikt, att malmbildningen statt i något slags samband med de senare gångarnas upp- komst. Dessa guldförande ådror synas vara af en ganska egendonilig art. För att afgöra, hvilken plats de intaga bland hittills kända malmådror, skall jag forst lemna en öfversikt af de från olika delar af veriden beskrifna guldförande ådrorna, hvilka synas mig kunna lämpligen indelas i följande 5 grupper: 1 0 Kvartsådror uppträdande inom eruptivgångar (granit, syenit etc.) och tydligen utgörande en »efter- börd« till dessa. Guldet upptråder i samband med pyrit, arsenikkis etc. (ex. Kotchkar och Beresowsk i Ural). Dessa fyndigheter ansluta sig nära till de fore- komster af eruptivbergarter med en primär halt af guld (vanligen under 1 gr per ton), hvilka finnas beskrifna från olika trakter. 2 0 Kvartsådror utan synbart samband med erup- tivbergarter, innehållande gediget guld tillsammans med pyrit eller arsenikkis, kopparkis, antinionglans, kobolt- glans etc.; någon gang forekommer guldet äfven som tellurid. Älven dessa ådror hafva synbarligen bildats genom ascension af från djupet komna varma lösningar. Gångarna åro likasom i följande grupp antingen enkla *) Våren 1904 har man i djupare delar äfven påtriiffat kalkspat som gångart. eller sammansatta (breccieartade), hvarvid skilnaden ofta endast synes bestå däruti, att i de »enkla« ådrorna den krossningszon, som uppkommit vid gångsprickans bildning, fullständigt upplösts och ersatts genom kvarts, medan i de sammansatta ådrorna krossningszonen ej lika fullständigt blifvit upplöst. Såvål Fragmenten i dessa som omgifningen af hvardera slagets ådror visa emellertid ofta en stark omvandling (sericitisering), hvil- ket enligt W. Lindgren vore att betrakta som en inver- kan af kolsyrehaltiga lösningar, som medfört kvartsen. Till denna grupp hör det stora flertalet guldförande malmådror. 3 0 Ådror af kvarts och karbonater, innehållande guld i gedigen form jemte kiser etc., någon gang äfven tellurider. Af karbonater förekomma kalkspat, dolomit, magnesit, manganspat; Orville A. Derby har senaste år äfven beskrifvit en sydamerikansk fyndighet, innehål- lande primär järnspat. 4 t 0 Gångmassor i yngre eruptivbergarter, i hvilka guld jemte rikligt silfver forekommer i forening med tellur, delvis äfven i gedigen form. Omgifningen är ofta stärkt omvandlad (»propylitiserad«), Ex. Comstock, Siebenbürgen. 5 0 Ådror af guld- och silfvertellurider, uppträdande i äldre kristalliniska bergarter som merendels tunna sprickfyllnader med sparsam inblandning af andra gångmineral såsom flusspat (Cripple Creek), dolomit etc. (Kalgoorlie). Äfven i dessa fall är malmbildningen sannolikt en efterverkan af yngre eruptivers fram- b rytande. Af alla dessa olika slag af malmådror förekomma sådana fyndigheter, som i sina ofre delar undergått en mer eller mindre genomgripande forandring genom vittringens inverkan. Sårskildt inom de tre forstå grupperna spelar denna inverkan en betydelsefull roll och kan i vissa fall vara lika viktig som den ursprung- liga malmbildningen. Den närmare tillgången vid malmådrors forandring genom sekundära processer har beskrifvits af Penrose, Weed, Rickard, Van Hise ni. 11. amerikanska geologer, samt bland europeiske forskare isynnerhet af De Launay. Hufvudprocessen vid dessa förändringar består i en oxidering af kisen, hvarvid pyriten forvandlas till ferrisulfat, som delvis bortsköljes, delvis stannar kvar omsatt till oxider och oxidhydrater, bildande den s. k. »järnhufvan« {der eiserne Hol'). Dar järnet utlakas, kvarstannar ofta det guld, som varit bundel vid pyrilen, i håligheterna i kvartsen. Då vid denna vittrings- och omvandlingsprocess en betydlig substansförminskning eger rum, är järnhufvan merendels mycket rikare på guld än den oförvittrade delen, stun- dom till den grad, att endast den förra är arbetsvärd. Vittringsprocessen stracker sig i regeln endast ned till den nivå, som vid tiden for dess fortgång är grund- vattensnivå, ty under denna finnas endast undantagsvis i dagvattnet tillräckliga kvantiteter syre för att åstad- komma en sönderdelning af kisen. Då nu guld är i någon mån lösligt i ferrisulfat, medan däremot oförändrad pyrit är ett fällningsmedel för guld, kan det äfven hända, att guldet utlakats från den öfversta delen af järnhufvan och i stallet träffas anrikadt vid (less gräns mot den oförvittrade kisen. I någon mån likartade processer synas äfven ega rum i telluridmalmer. På samma sått som vid vittringen af verkliga malmådror torde äfven vid vittringen af i obetydlig grad guldhaltiga bergmassor deras guldhalt kunna anrikas och koncentreras på gångar. Det synes sanno- likt, att en del guldförande kvartsådror. hvilkas guld- halt forekommer uteslutande närmast ytan, sålunda bildats på i'ent sekundär väg, genom descension af lös- ningar (så t. ex. enl. Rickard La Gardette-ådern i Frankrike, möjligen Woitzer-ådern i Olonetz ni. 11.). Det stora flertalet af alla guldförande malmådror torde dock, åtminstone hvad deras första härkomst beträffar,