Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

192 SEKTIONSMØDER förorenadt, gaf en analys reningen foljande resultat: af vattnet fore och efter Vattnet innehöll gram i 100 liter af: Före reningen. Efter reningen. Fasta ämnen in summa . 16.74 gram 9.23 gram. Oorganiska ämnen. . . . 10.28 - 7.30 - Glödgningsförlust . . . . 6.46 - 1.93 - Redticerar kal. permanganat 8.31 - 1.22 - Klor 0.48 - 2.69 - SiO2 3.83 - 0.96 - CaO 0.99 - 1.55 - al2°3 1.64 - 0.11 - öfriga oorganiska föreningar, såsom svafvelsyra, magnesia och alkalier voro lika i hvardera profven. Bakteriehalten hade åter nedgått från 1460 kolo- nier i det ursprungliga vattnet till 7 kolonier i det renade per kub. centimeter. Större delen af humusämnena hade således blifvit afskilda genom reningsprocessen, likaså leran. För öfrigt observera vi, att klorhalten ökats, såsom var att förutse, med precis den i den tillsatta järnkloriden ingående klormängden. Kloren forekom dock i det renade vattnet i form af klorid, ty i vattnet kunde ej uppvisas något spår af fri syra. I almänhet har man antagit, att en dylik utfällning af humusämnena i vattnet skulle bero på invärkan af fri kolsyra samt kolsyrade alkalier i vattnet. Den upp- konina fällningen af kolsyradt järn skulle mekaniskt rycka med sig föroreningarna i vattnet. Genom särskilda försök har jag emellertid visat, att hvarken kolsyran eller de kolsyrade salterna i vattnet spela någon roll vid processen. Kokar man nämligen omsorgsfullt ut vattnet fore tillsatsen af järnsaltet, forsiggår reaktionen på fullkom- ligt samma satt. Försätter man åter vattnet med en betydlig kvantitet saltsyra före försöket. invärkar delta ej haller, icke ens om man kokar vattnet en längre tid. Så har jag tillsatt ända till 16 cm3 kone, saltsyra, inotsvarande en kvantitet af 4.66 gr. Hel per 100 liter vatten, utan att delta förhindrat reningsprocessen. Dessa försök synas vara tillräckliga for att bevisa ohållbarheten af teorien om kolsyrans eller de kol- syrade salternas roll vid denna process. Enligt mitt förmenande beror reningsprocessen på en hydrolys af järnkloriden. Denna sonderfaller i järnoxidhydrat och fri syra, hvarvid den förstnämda foreningen med humusämnena bildar olösliga föreningar. Atl en hydrolys af järnkloriden i denna utspädning äger rum, kan man öfvertyga sig om genoni ett försök med destilleradt vatten. Tillsätter man lili dest. vatten samma mängd af järnklorid, färgas vattnet endast ytterst svagt guli. Efter en stund kan man emellertid observera, att vattnet antagit en intensivt gul färg. Densamma reaktionen har forsiggått, men det upp- komna järnhydratet förblir löst i vattnet och förlänar detta den stärkt gula fargen. Äfven Dr. O. Aschan, som intresserat sig för att klargöra reningsprocessens natur, har genoni sina för- sök erhållit bekräftelse på, alt en dylik reaktion måste äga rum. Han har härvid konstaterat, att den upp- komna fällningen har i det närmaste samma samman- sättning, om den ock erhålles från de mest olika vatten, rika på humusämnen. Så ha tvünne vatten gifvit fällningar, som vid analys befunnits innehålla af 1 prof. 2 prof, c........... 34.79 % 34.20 % H........... 2.48 — 2.65 — N........... 1.49 — 1.23 — Fe2o3 .... 35.70 — 35.28 — altså synnerligen öfverensstämmande resultat, då man tager i betraktande svårigheterna vid utförandet af en dylik analys. Den för rening af vattnet erforderliga kvantiteten af järnklorid ligger mellan 3 och 5 gram kristalliserad järnklorid (med 12 molekyler kristallvatten) per 100 liter vatten. Kvantiteten varierar något linder olika tider och synas vara inera beroende af vattnets halt af humusämnen, än af de i vattnet ingående oorganiska salterna. Den erforderliga mängden järnklorid är i det när- maste lika för alla vatten, jag anstalt försök med, en omständighet, som äfven talar för teorien om en hy- drolys. Mina försök, som till en början gjordes i liten skala, ha sedermera utsträckts till sådana i stor skala vid vattenvärken i Helsingfors. Så har jag upprepade ganger renat en kvantitet af 1200 kub. meter på engang med tillfredsställande resultat. Förutom med järnklorid har jag anstalt försök med järnoxidsulfat, som värkar fullkomligt analogt med kloriden. Tanker man sig en vattenrening utförd i stor skala, måste man räkna med att for andamålet använda sulfatet, då kloriden betingar sig ett 3l/2 ganger högre pris än detta. Vid användning af sulfatet skulle kostnaden för detta stiga till omkring 0.8 penni per kubikmeter vatten och årskostnaden för en medelkonsumtion af 6000 kubikmeter per dag till omkring 18 fusen finska mark om året. Dessa beräkningar gälla för Helsingfors, dar vi ej ha tillgång på kemikalier, utan äro tvungna att taga dem från utlandet. Försöken i Helsingfors komma ytterligare att fort- sättas, innan frågan om vattenledningsvattnets därstädes förbättrande definitivt afgöras. På Ing. A. Lagergréens interpellation om, hvilka anordningar man begagnat sig af för att tillsatta kemi- kalierna, svarade foredragaren : Att anordningarna voro ytterst primitiva och hade i början inskränkt sig till, att en koncentrerad losning af järnsaltet medels ämbaren vräktes i den fyllda bas- sinen. Sedermera hade den forandringen gjorts, att kemikalielosningen infordes med den sista kvantiteten vatten, då bassinen fylldes. Det visade sig emellertid, att enligt hvardera metoderna järnsalterna på otroligt kort tid fördelade sig och blandade sig med vattnet. Inom högst en half fmme hade utfällningen forsiggått, och fällningen började afsätta sig. På byggnadschefen O. Alrutz fråga, om försöken gjorts med filtreradt eller ofiltreradt vatten, svarade föredragaren, att laboratorieförsöken anstalts med fil- treradt vatten, men försöken i stor skala med ofiltreradt Vandavatten. Det visade sig, såsom var att förutse, att vattnet förhöll sig fullkomligt lika, oberoende om det innehöll nier eller mindre föroreningar. Prof. O. Aschan, Helsingfors, nieddelade i anslutning till fil. magistern A. Zilliacus’ foredrag om humus- ämnens utfällning ur vatten foljande: Tal. hade särskilda ganger undersold samman- sättningen af de med järnklorid utfällda humusämnena och funnit, att de sistnämda i vattenledningsvattnet i Helsingfors innehålla kol och kväfve i forhållandet 13 : 1. På grund af den »engelska kommissionens« arbeten, hvaraf framgick, att den organiska substansen i ytvatten från obebygda trakter af England, hvilket måste anses vara fritt från animaliska sönderdelnings- produkter, uppvisade alldeles samma forhållande mellan kol och kväfve, kunde man sluta: att de fårgade ämnena i vattenledningsvattnet i Helsingfors voro af vegetabilisk natur eller s. k. humusämnen, hvilka bildats i stillastående kärrvatten, som tidtals i stor mängd till-