Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION X 259 all följa undervisningen regelbundet aftager med arbets-1 lidens ulsträckning, sårdeles beträHande yngre barn. Pipping har, förutom sina sammanstallningar af längd- och vigtforhållandena hos skolbarn i Finland vid olika alder, äfven verkställt uträckning af den årliga längd- och vigtökningen samt af vigtökningen under de fyra perioder, hvari läseäret hos oss är in- deladt (1. sept.—13. dec., 13. dec.—17. jan., 17. jan.— 1 juni, 1. juni—1. sept.). Af dessa undersökningar fraingår, att flickorna på de högre klasscrna i lyceer under läseterminerna betydligt aftaga i vigt, och att den normala vigtökningen vid tillväxten endast försig- går under ferierna. Såsom naturligt är, anser Pipping afmagringen vara beroende af den öfveransträngning, ett forceradt skolarbcte medför. Sammanställa vi klass- vis de i skolorna i Helsingfors från gymnastik befriade barn, så Anna vi enligt v. BonsdorfT for gossarna fol- jande tal: i kl. I 6 °/0 befriade; kl. II 3 °/0; kl. III 6 °/0; kl. IV 9 %; kl. V 14 %; kl. VI 12%; kl. VII 18 %; kl. VIII 17 %; kl. IX 15 °/0. För flickorna äro mot- svarande tal i kl. I 10 %; kl. II 10 °/0 ; kl. III 15 %; kl. IV 21 %; kl. V 25 %; kl. VI 25%; kl. VII 35 %; kl. VIII 4O°/o; kl. IX 40 °/0. Hvem vill neka, alt icke dessa Lal tyda på en fortskridande öfveransträngning? Undei-sökningarna i Norge hafva visal, all sjuklig- hetsprocenten hos skolbarn var omkr. hälften mindre vid slulel af sommarferien i augusti än vid sliilct af låseterminen i december, for gossarna 11,2 °/0 mol 28,9 %, för flickorna 25,9 °/0 mol 44,2 °/0. Jag tanker, att ofvanstående fakta äro tillråckliga att visa, att öfveransträngning i lärdomsskolorna verk- ligen forekommer, åtminstone hos barn med mcdcl- måttig oqh lagre begåfning. Men då nu så är fallet, så måste man ha rätt att yrka på en reform af skolarbetet i den riktning, all öfveransträngning med darpå beroende störingar i helso- lillståndct forekommes. Huru skall nu delta genomföras? Enligt min mening äro härför tvenne atgärder nödvändiga: 1 0 cn reform af läroplanerna. 2 0 införandet i skolan af praktiska läroämnen, egnade dels att befordra kroppens harmoniska utveck- ling, dels att leinna organismen tid alt öfvervinna det genom tankearbetet uppkomna trotthetstilståndet i del centrala nervsystemet. Om det för omkr. clt sekel tillbaka kunde vara svårt för clt barn all inlära och behålla alla detaljer af dåtida vetande, så är det klart, att med den ökning i läroäinnenas antal och omfang, den hasliga utveck- lingcn i våra dagar medför, detta skall blifva fullkomligt omöjligt. Och om det äfven skulle lyekas enskilda energiska skollärare att i sina elever inplugga en massa årtal af ringa betydenhet, småståder med deras invånar- tal, inveckladc matematiska formler, hårklyfvande defi- nitioner m. m., så är det füllt säkert, alt detta hastigt skall fördunsta, så att vinsten af allt detta detaljvetande är ingen. Tvärtom förvirra alla dessa tillfälliga minnes- liixor hufvuddragen i de resp. vetenskaperna. Med en rysning tanker jag på utgången, om jag nu vore tvungen alt inställa mig för undergående af studentexamen. Men jag kan dock med lugn säga som aflidne prof. Oppolzer i Wien till en medicinekandidat, som var alltför tvärsäker: »Ja, Sie wissen und ich weiss nicht; aber ich bin doch gescheiter als Sie«. Jag vädjar till det ärade publicum, om jag är cnsam uti all hafva glömt; eller om del icke är en allmän erfarenhet, alt cn mängd skoldetaljer hastigt försvunnit ur minnet, under det hufvuddragen, det enda man har verklig nylta af, stannat i behåll? Men då det nu så är, så är det väl tydligt, att skolundervisningen bör reformeras. En sofring af liiro- materialet måste göras; cn mängd bisaker måste falla bort, men hufvudsaken så mycket grundligare inläras, så alt däraf biir cn lefvande kunskap, cn verklig for- ståelse af velenskapens innehåll, en klar öfversigt al orsak och verkan. För min del har jag den öfver- tygelscn, all om man tager till grund för en skolrcform den erfarenhet, hvarje menniska har gjort, om hvad som verkligen stannar i behåll af skolarbetet, hufvud- orsaken till den nu öfverklagade öfveransträngningen skall vara undanrödd, men den i lifvet afgående men- niskan dock vara lullt lika kunnig, om cj kunnigare än nu. Det nu så fruktade examensväsendet skall då icke mer erbjuda några ansträngningar. Man skall då med verkligt skal kunna tala om en »mogenhets- examen«. Hafva vi sålunda den andliga öfveransträngningen utvisad från skolan, så biir det äfven vida lättare all jämsides med den intellektuella bildningen verka for kroppens harmoniska utveckling. Detta mål kunna vi bast nå genom att låta de bokliga studierna omvexla med praktiska öfningar. En lång erfarenhet har till fullo bekräftat, att cn väl ordnad och ledd gymnastik är det förnämsta mediet all stärka kroppen och gifva densamma cn harmonisk utbildning. Gymnastiken med dess metodiska, mång- sidiga roreiser, olika för olika kroppsorgan, och såsom pedagogisk gymnastik specieilt egnad att hos ungdomen motverka och neutralisera stillasitlandet på skolbänken, kan icke ersältas af något annal såsom inilitärexersis, sport och dylikt I delta hänseende finnas äfven veten- skapliga iakttagelser gjorda af dr. Brooker i Amerika, hvilka utvisa, att barn, som endast öfvades i militår- exersis, utvecklades säinre än sådana, som jiimle exer- sisen äfven idkade gymnastiska öfningar. Samma erfarenhet har man ju för resten från militärtrupper, dar gymnastiken blifvit införd såsom det basta mediet att gifva soldaterna god hållning och kraftfull utveck- ling. Den enda rörelseform, som i detta hänseende kan täfla med gymnastiken, är ordnade lekar i det fria, särskildt för deras lifvande verkan på sinnet, hvarför de också lämpligen kunna omvexla med gymnastiken. Men helt och hallet ersätta den kunna de icke. Man begår cmellertid ett fel, om man, såsom det vanligen sker, betraktar gymnastiken såsom cn rekre- ation, en hvila från det andliga arbetet. Utoin det, att gymnastiken tager kroppskrafterna stärkt i anspråk, fordra de metodiska rörelsernas utförande en icke ringa uppmärksamhet och skanker sålunda icke hjärnan någon hvila. I hvilken grad detta är fallet beror emel- lertid i väsendtlig mån på läraren och den af honom använda metoden. En allmän erfarenhet hos oss i Finland är, all svagare barn efter en gymnastiktimme äro både kroppsligt och andligt mer ansträngda än efter någon annan lektion. För att den pedagogiska gymnastiken skall medföra den nytta, därmed afses, ar nödvändigt, alt den i viss mån individualiseras, ty vi hafva ju icke här clt likformigt material såsom vid de värn- pligtiga trupperna, utan cn blandning af svaga och omtåliga konstitutioner med starka och kraftiga. Barnen böra därför halst indelas i grupper med mindre an- strängande öfningar och längre hvilepauser för de svagare. I allmänhet anser man vissa organstöringar såsom hjärtfel, bråck och rakitiska missbildningar utgöra bc- stämda hinder emot deltagande i skolgymnastiken, i del man befarar, all de gymnastiska rörelserna skulle åslad- komma en försämring i deras tillstånd. Men då man tar i betraktande, att dessa barn i alia fall äro i rörelse, deltaga i lekar o. s. v., så kan man icke finna denna farhåga berättigad. Man har tvärtom skäl alt förut- sätta, det regleradc gymnastiska rörelser, företrädesvis fristående, lämpade efter barnets kroppstillstånd och krafter, skola lända detsamma till båtnad, hvilket äfven bekräftas af erfarenheten från de gymnastiska Instituten. Det finnes således icke något skäl, som skulle tala emot, alt gymnastiken icke kan bringa alla skolbarn 33*