Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION XI 281 såsom obligatorisk! läroämnc inloras vid alla tekniska låroverk i Riket. Såsom en del af detta ämne skulle vid maskinkonstruktionerna äfven ingå undervisning uti anordnandet af mekaniska skyddsapparater. Kongl. Maj:t har sedan infordrat yttrande häröfver från sty- relserna for de tekniska läroverken, och jag har mig bekant, alt styrelsen for tekniska elementarläroverket i Malmö, der jag är bosatt, har afgifvit sitt instämmandc i Biksdagens skrifvelse. Det är således att hoppas, att hygienens kraf skall i en ej aflägsen framtid kunna biittre forstås och efterkommas inom den svenska indu- strien. Jag kan icke underlåta att i samband härmed nämna, det jag i Hera af de svenska provinsialläkarnes berättelser öfver deras tjensteresor för hygienisk besigt- ning såval i stader som på landsbygden funnit, att dessa uttalal såsom onskemål, att hygien borde inforas såsom läroümne redan i folkskolan, och jag tror, att vi alia, Mina Herrar, vilja instämma med dessa läkare deruti, att ingen menniska borde vara okunnig om de nödvändigaste vilkoren för heisa och välbefinnande. Det finnes en svensk statistik, som på det tyd- ligaste visar laran af att arbeta under hygieniskt ogyn- samma forhållanden, och det torde hafva sitt intresse att här omnämna densamma. År 1884 tillsattes af svenska Regeringen en komité, som fick i uppdrag att undersöka vilkoren för en all- män arbetareförsäkring. Denna komité upprättade en statistik öfver 107615 dödsfall bland svenska yrkes- arbetare, hvari de båda konen ingingo med ungefär hälften hvardera. Enligt denna statistik ställde sig medellifslängden för olika yrken så, att vid uppnådd 15 års aider blef den sannorlika återstående medellifs- längden följande: Jordbruksarbetare..................54,3 år. Bruksarbetare och kolare . . . 55,3 — Timmerhuggare och sågare . . . 53,0 — Timmerman..........................51,1 — Snickeri- och tunnbinderiarbetare 51,0 — Gruf- och stenbrottsarbetare . . 50,7 — Garfveriarbetare...................50,7 — Mjölnare...........................50,4 — Skomakeri-ochsadelmakeriarbetare 49,9 — Smed- och vagnmakeriarbetare. . 49,8 — Spinneri- och väfveriarbetare . 48,7 — Skrädderi- och hattmakeriarbetare 48,7 — Målare och tapetserara .... 47,4 — Färgeri- och blekeriarbetare . 40,6 — Maskinarbetare och gjutare. . . 45,6 — Murare och stenlåggare .... 45,6 — Bagare och sockerbagare. . . . 45,2 — Tegel-, kakel-och porslinsarbetare 41,9 — Slaktare...........................40,5 — Koppar-, bleck- och plåtslagare . 40,3 — Instrument- och urmakare . . . 39,2 — Guldsmeder och metallarbetare . 38,9 — Boktryckeriarbetøre.............37,G — Bokbinderiarbetare..............34,G — Tobaksarbetare.....................33,1 — Af dessa siffror se vi, all i de yrken, som ulöfvas på landsbygden eller i fria luften, såsom jordbruks- arbetare och jernbruksarbetare, eller i stora och rym- liga lokaler, der luften har frit! spelrum, såsom i såg- verk, är medellifslängden högst. Omkring hvar femte jordbruksarbetare dör också af ålderdomsaftyning. Tager man ut modeltalet af alla dessa olika åldrar, får man talet 44, som således kan anses vara den svenska yrkesarbelarens medellifslängd utöfver de forstå 16 åren. Jemföra vi detta medeltal med motsvarande medeltal för de arbetare, som hafva sin sysselsättning i fria luften, såsom jordbruksarbetare, jernbruksarbetare, kolare, Linimerhuggare och sågare, für hvilka modeltalet är 54, så uppstår en afkortning af ej mindre än 10 år, som den i det instängda fabriks- eller verkstadsrummet sysselsatta yrkesarbetaren i medeltal förlorar af sin lifslängd. Denna beräkning biir matamatiskt riktig endast under den förutsättning, att ett lika stort ar- betareantal finnes inom alla yrken, hvilket naturligtvis icke är händelsen, men då det finnes flere arbetare i det ena yrket och färre i det andra, jemnar detta i det hela ut sig, så att beriikningen torde i stort sedt få anses vara ungefärligen riktig. Särskildt torde det förLjena uppmärksamhet, att bokbinderiarbetare hafva så kort medellifslängd — endast 34,6 år utöfver de forstå 15 åren — då deras arbeta i sig sjelft icke kan anses farligt. Men då man känner, huru trånga och osunda de lokaler i regel äro, hvari detta arbete bedrifves, der man lefver i okunnig- het om nödvändigheten af ventilation, och det ständiga arbetet med surt klister derfore snart nog alstrar mögelbildningar och genomsyrar hela lokalen samt meddelar åt båda arbetare och andra foremål en ut- präglad sur lukt — detta yrke är i sanning ett be- lysande exempel på, huru odesdigert arbetet biir under hygieniskt ogynsamnia forhållanden. Jag nämnde, att yrkesinspektorens forstå uppgift är att med råd och upplysningar gå yrkesidkarne till- handa. Men ännu en uppgift åligger inspektoren: han skall äfven vaka öfver, att lagen efterlefves, ty det kan ju ifrågasättas, att en del yrkesidkare lemna lians råd och upplysningar obeaktade. I sådant fall kan inspek- toren begåra hos Landshöfdingeembetet, att arbetet i den beträHande fabriken förbjudes, tills dess att de behöfliga skyddsanordningarne blifvit der vidtagna. Detta är, som synes, en ganska allvarsam åtgård, och den tillgripes endast i de fäll, der inspektorens före- ställninger möta ett bestämdt motstånd. Då vi nu ofvergå till lag angående minderårigas och qvinnors användande till arbete i industrielt yrke, skall jag hufvudsakligen omnämna denna lags for- historia, emedan sjelfva lagen framgår derur. I senare tider hafva försök gjorts till internationela aftal i fråga om lagstiftning till arbetarnes skydd. Ini- tiativet härtill har tagits af Schweitz, som redan år 1881 lät hos åtskilliga makter höra sig for, om utsigt funnes till en internationel konvention i arbetarefrågan, inen erhöll i sakens dåvarande skick ett afböjande svar. Forbundsrådet upptog emellertid frågan ånyo och aflat år 1889 till samtliga europeiska stater, för- utom Balkanstaterna, en inbjudan att deltaga i en kon- ferens, som skulle rådslå i ämnet enligt ett uppgjordt program. Medan denna konferens uppsköts för utar- betande af ett mera detaljeradt program, utgick från tyske Kejsaren en inbjudan till en konferens i hit- hörande ämnen i Berlin, och harmed hade det schweiz- iska forslaget fallit. Den 15de Mars 1890 sammanträdde på grund af denna inbjudan arbetareskyddskonferensen i Berlin, be- stående af delegerade från de fiesta europeiska stater, deribland äfven från Danmark, Norge och Sverige. Programmet upptog sex hufvudgrupper, af hvilka vi här endast skola vidröra reglerandet af barns och qvinnors arbete. Konferensen enade sig i detta afseende om följande onskemål: Barn böra ej få deltaga i industrielt arbete, förr än efter fyllda 12 år eller i sydliga länder efter 10 år. Barn borde, innan de börja detta arbete, hafva inhemtat nödig folkskoleundervisning. Nalt- och söndagsarbete borde vara förbjudet för barn, som ej uppnått 14 år. Barn borde intill nämnda alder ej få deltaga i ohelsosamma eller farliga sysselsättningar. Barn niellan 12 och 14 år borde ej få arbeta längre än 6 tininiar, och tle i åldern 14 till 16 år högst 10 tirnmar dagligen. 36