Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

38 FÆLLESMØDER de vi k ti gaste byggnadsmaterialiernas pris I varit följande, och arbetslönerna ut gjort: 1868-69 1875 1880 1885 1890 1895 1900 Kronor. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Murtegel pro mille . 20-21.4 34 39.30 42.10 40.70 35 40 Kalk pro h.l 0.26 0.54 0.86 1.08 1.08 1.00 0.93 Golfvasar pro kub. fot 0.30 0.60 0.72 0.72 0.92 0.92 —- Timmerstock pr l.m. 0.10 0 18 0.18 0.21 0.35 0.43 0.46 Murarelön pr timme 0.17 — 0.28 0.36 0.38 0.46 0.46-0.48 Timmermanslön - 0.12 0.18 0.28 — 0.39 0.36 0.3C Äfven dessa priser äro att betrakta som unge- färliga, då någon ordnad statistik ej foreligger. De visa emellertid en långsamt fortgående stegring såvål beträfFande materialierna som arbetskostnaden. Endast murteglens och kalkens pris hafva hållit sig någorlunda konstanta på grund af allt flere uppkomna fabriker. Trå virkets pris steg hastigt efter den starka orkan, som 1890 härjade i synnerhet södra Finlands skogar. An- gående järnets pris må anföras, att tullen på valsade järnbjälkar, hvilka icke kunna tillverkas inom landet, uppgår till Kr. 46,42 pr. 1 000 kg. På den faktiska arbetskostnaden inverkar emel- lertid i icke ringa grad äfven den omständighetcn, att arbetsskickligheten och den däraf beroende arbets- kvantiteten på liere håll synes hafva varit i nedåtgående. Detta skenbart svårforklarliga sakforhållande vore jag benagen alt delvis tillskrifva arbetareassociationernas sträfvan att — till formån för timaflöningssättet, som ända intill senaste år varit det af arbetarne eftersträf- vade — motarbeta arbetets utförande på beting till visst öfverenskommet pris. Ibland andra på byggnadskostnaden verkande viktiga faktorer må några bestämmelser i Helsingfors byggnadsordning omnåmnas. Försök till införandet af zonbyggnadsord- ningar äro delvis gjorda. I stadens centrala delar få tomterna bebyggas endast med stenhus och till högst 3/t (horntomter till 4/5) af arealen. De perifera stads- delarna få bebyggas till endast 2/3 af arealen, såvål med sten- som med trähus och hus i 2 våningar, med nedre våningen af sten, den ofre af trä. Minsta fria gårds- planen är på alla med stenhus bebyggda tomter 150 m3 och med trähus bebyggda tomter 200 ni2. Maximihøjden af hus vid gata är öfverallt (utom i vissa perifera delar) = gatans bredd 4- 2,5 m. Denna regel begränsas visserligen däraf, att 5 vånings höga hus blott få uppföras vid kajer, fria platser, träd- gårdsanlåggningar och gator af minst 18 meters bredd. I öfrigt är 4 våningar den största tillåtna højden for stenhus, och en våning för enbart trä samt 2 våningar för hus af sten och trä. Belysningen af boningsrummen regleras dels genom en afståndsregel, dels genom bestämmelser om den fria gårdsplanens storlek. De i byggnadsordningen föreskrifna konstruk- tionsreglorna betinga i en del afseenden ett dyr- bart — stundom öfverflödigt solidt — byggnadssätt, beroende detta visserligen till någon del af vårt stränga klimat. En önskvärd formildning af desamma skulle utan tvifvel kunna åvagabringas i händelse en byggnadsnämd tillsatts. En dylik åger Helsingfors nämligen icke. Här ofvan skisserade bestämmelser, som på sin tid tillkommo för att reglera byggandet af den då stärkt representerade hyrekaserntypen, synas åtmin- stone i en del afseenden hafva onödigtvis forsvårat — det vill med andra ord säga — motverkat upp- komsten af små och billiga boningshus, i synnerhet en-familjshus. Icke heller den gällande stadsplanen är i någon väsentligare omfattning lämpad för upp- komsten af sådana. Gatorna äro i allniänhet 15—18 meter breda, och tomterna hafva oftast omkring 1 000 —1 200 m2 yta. I nyare tid hafva, på grund af en för alla landets stader gällande all man byggnads- stadgas bestämmelser och lokala forhållanden, knappt nog annat än 18 m. breda gator kunnat projekteras, något som i ganska hög grad stegrat kostnaderna för små och enklare byggnader. Kärnan till Helsingfors stadsplan, som daterar sig ifrån år 1817—20, har med afseende till sin konst- närliga verkan många vackra partier att uppvisa. Däremot har vid dess uppgörande alls ingen hänsyn tagits till terrängens fordringar, och har utförandet därigenom väsentligen fördyrats, hvarförutom trafik- forhållandena i flere delar af staden blifvit högst obekvänia. Sättet att sålunda uppgöra stadsplanen »på kam- maren« tillämpades jämväl för senare tillkomna stads- delar, men har dock ingenstädes haft så olyckliga på- följder, som i de södra och till först bebyggda partierna af stadsdelen Berghäll. Den starka inflyttning, som vidtog under 1880-talet, och den brist på arbetarelokaler, som därundcr gjorde sig kännbar, gaf första anledningen till uppkomsten af denna stadsdel, den första utanför den gamla stadens linier. Svårigheten att planera de, utan hänsyn till terrangforhållandena, projekterade gatorna, visade sig hår vara så stor, i synnerhet i forhållande till de billiga bostader, hvaraf behofvet blef allt mera trän- gande, att staden till en början nödgades afstå ifrån att fore tomternas bebyggande planera de dårtill hö- rande gatudelarne på samma fullständiga sätt, som tidigare skett i stadens äldre delar, och därför ej heller ville försälja tomterna, utan endast up plat dem på arren de for en tid af 30 år, till ett pris af omkring 20 å 25 öre för m 2 per år. Först då en år 1900 efter modernare principer uppgjord plan för utvidgning af samma stadsdel hunnit fastställas, har staden kunnat begynna till full ego försälja tomter därstädes. Kort förut eller år 1898 hade stadsfullmäktige efter en offentlig täflan, i hvilken våra arkitekter för första gangen fingo i stor skala försöka sig på stads- planeritning, låtit upprätta plan för Tölö området. Denna plan, som nu foreligger färdig till stadfæstelse, kommer väl inom kort, sedan sårskild byggnadsordning för densamma hunnit utarbetas, att kunna upplåtas till bebyggande, och skall det därefter blifva möjligt att för någon tid framåt kunna på alla punkter af stadens periferi tillgodose behofvet af bostadstomter af de mest olika slag.