Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

C) 8 SEKTIONSMØDER rerade, befanns meromnämda asfaltkörbana i det när- maste utsliten år 1884 och ersattas då med tuktad sten. Till gångbanor i de förnämligare stadsdelarna har asfalten deremot fått rätt stor användning. De härvid mest använda asfaltsorterna hafva varit en bland- ning af »Val de Travers« med »Limmer«, men försök har äfven gjorts med enbart sistnämda sort samt med Seyssel. Nägon skillnad i hållbarhet eller egenskaper i öfrigt hos de olika slagen har icke förmärkts. I gator med liflig trafik har det visat sig, att ett asfaltlager af 2 c. m. tjocklek blifvit utslitet på 10 å 12 år. Asfaltlägg- ning har äfven begagnats å saluplatser och åkarestatio- ner. Å de senare har likväl på de sista åren försök gjorts at begagna gammal, d. v. s. på öfverplanet sliten tuktad sten, hvarvid fogarna fyllts med asfalt eller en dermed likartad blandning, tillverkad af stenkolstjåra. Det torde äfven böra omnämnas, att med med dylik s. k. konstgjord asfalt redan under 1860-talel ett stycke körbana samt åtskilliga gångbanor och smala gränder i staden inom broarna blefvo belagda, men att dessa för- sök icke manat till efterföljd. Cement, blandadt med sälladt grus, och utlagdt på grusbeton i qvadratiska rutor upptagande gångba- nans bredd, har på senare åren börjat anläggas, sedan det visat sig, att denna belåggning år hållbarare mot slilning än asfalt samt afsevärdt billigare än denna. Metoden för denna belåggning karakteriseras deraf att, sedan gångbanan indelats i sina rutfält, belägges hvart annat, och först sedan dessa hårdnat, anläggas de mel- lanliggande. Genom detta tillvagagående bildar hvarje ruta ett helt för sig, som på grund af sin ringa utsträck- ning ej har benägenhet att spricka genom förändringarna i temperaturen, hvilken i Stockholm växlar från + 30 till 4- 25 grader Celsius. Underlaget tillblandas af 1 del cement, 5 delar sand och 7 delar knapergrus och utläggas till en mäktighet af 8 c. m. Omedelbart där- efter pålågges slitlagret till en tjocklek af 2 till 2,5 c. m. Detta lager ugöres af en blandning 1 del cement, 1 del sand, 1 del singel d. v. s. gruskorn af en arlas storlek. Ett mindre stycke af dylik cementbeläggning utfördes år 1892 å en mycket trafikerad gångbana (Riddarhus- gränden), och är den samma fortfarande i utniärkt skick samt visar en obetydlig afnötning, hvaremot nårliggande asfalterade område, hvilket anlades samtidigt, utvisar en afnötning på mer än 1 c. m. Träkubb Såsom beläggningsämne å körbana började träkubb af svensk furu få sin användning år 1881 och 1882 å tvänne järnbroar, därefter anbringa- des år 1893 dylik belåggning å en gata, mot det att en husegare dertill lemnade bidrag, och slutligen blef en år 1897 uppförd järnbro belagd med träkubb. Dessa beläggningar hafva utförts efter den vanliga metoden på ett 15 c. m. tjockt betoninger. Kubbarne, som fore an vändningen voro neddoppade i kreosotolja, nedsattes i rader vinkelräta mot körbanans längdriktning. Mellan hvarje rad har bildats en fog af omkring 1 c. m , hvil- ken fyllts antingen med cement eller asfalt. Det först- nämda ämnet har sederniera visat sig lika åndamåls- enligt som det senare. Invid gångbanorna har anbrin- gats en långsgående kubbrad, och mellan denna och kantstenen har qvarlemnats en 3 c. m. bred fog, som fyllts med sand, hvilken anordning visat sig väl behöflig för att kunna utjemna de genom kubbens svällning uppkommande bucklorna. Den belåggning, som år 1882 utfördes å en af de förutnämnda broarne, befanns efter sjunde året i ganska dåligt skick, men blef dock ej borttagen förr än 1891. En ny belåggning med svensk furukubb anbringades nämnda är, men som tra- fiken å bron var i tilltagande, måste denna belåggning förnyas redan 1899, således efter en lifslängd af 8 år. Det var sårskildt mellan spårvagsskenorna, som kubben af det ständiga hästtrampet utsattes för nötning, och Från och med år 1872 började staden att med egna arbetare tillverka sin gatsten, och sedan 1876 har all dylik sten uteslutande erhållits från stadens stenbrott, som fore 1884 voro belägna inom stadens orcglerade område, men efter sistnämde år forlagts å inköpt mark i stadens närmaste omgifningar. Bergai'len, hvaraf stenen bearbetas, går under nam- net »Stockholms granit«, som egentligen är en art mellan gneis och granit, af flnkornigt gry, samt af Ijus blågrå fårg. Sistnämde egenskap gör, att en med denna sten- art belagd gata erbjuder en vacker yta, men tillföljd af dess hårdhet och finkornighet biir den derimot, sedan den af trafiken blifvit slätsliten, halare en önsk- värdt vore. Den vanliga körbanestenen närmar sig, med afseende å form och bearbetning, den i England mest använda typen. Dess långd får vexla mellan 13 och 30 c. m., bredd 10—11 c. m. och djupet från 19 till 21 c. m.; rotåndan skall afsmalna med omkring 2 c. m. på bred- den och 3 c. m. på längden för att möjliggöra stenar- nes nedstötning. För gator med brantare stigning an 1:30, äfvensom i stärkt trafikerade gatukors, begagnas en stensort med qvadratisk öfveryta (12 c. m.) som eger affasade kanter, hvarigenom dragarne erbjudes battre fotfäste. Stensättningsarbetena utbjudes på entreprenad, hvar- vid åt entreprenøren likväl endast öfverlemnas det yr- kesmässiga arbetet, d. v. s. stenarnas saltning och nedstötning, hvaremot staden med egna arbetare ombe- sörjer gatans planering samt bereder den för stensätt- ningen erforderliga underbädden, hvilken således lättare kan afpassas efter den naturliga markens beskaffenhet, än om arbetet i sin helhet skulle verkställas af entre- prenören. Alla för stensättningen erforderliga körslor verk- ställas af särskilda entreprenører efter grunder, hvarom längre fram skola meddelas några upplysningar. Den crfarenhet, som hittiis vunnils, ger vid hånden, att en körbana belagd på nyss angifna salt, hvars tra- fik ej öfverstiger 2 500 åkdon om dagen, hör kunna utan reparation bibehålla sig i femton år, och vid der- efter skeende omläggning med samma material stå sig ytterligare 15 år, hvarefter stenen med fordel kan flyt- tas till en mindre trafikerad gata och därstädes tjänst- göra femton å tjugu år. Äfven med antagande, att vid de senaste omläggningarna 20 procent af stenen utgall- ras såsom oduglig, skulle, inberäknadt anläggningskost- naden samt ränta på rånta efter 4 procent på så väl denna som de tvenne omläggningarna, beläggningen för en tid af fyrtiofem år ej komma att kosta mer ån omkring 42 öre pr. qv. m. årligen. Til gångbanor användes eil tuktad stensort, hvars långd och bredd i öfverplanet växlar mellan 12 och 22 c. m., och hvars djup är omkring 15 c. m. Genom att med pikhacka afjämna öfverplanet på nyssnämda stcnsoi't samt mera noggrannt formå dess kantlinier erhålles et mycket godt material, men då en belåggning hårmed biir omkring 50 procent dyrare i sin första anläggning än asfaltering, har den hittiis en- dast blifvit på försök anvånd på några få stallen. Asfalt. Detta beläggningsämnes användning i körbanor har endast stannat vid ett försök, som gjordes år 1876, då ett mindre stycke af en stärkt trafikerad gata belades med komprimerad »Val de Travers«. Denna nya belåggning blef icke omtyckt, emedan hästarna oftast halkade å den samma. Sannolikt be- rodde dock sistnämda forhållande mycket derpå, att körsvennerna icke voro tillräckligt uppmärksamma, men antagligt är äfven, att Stockholms klimat icke är füllt lämpligt för asfaltkörbanor. Den ofta förekommande upphuggningen af istäcket under blida vintrar och på vårarna utsätter äfven beläggningen för skador. Efter det att smärre felaktigheter tid efter annan blifvit repa-