72
JÄRNETS METALLURG!
}ri<l stål och sniidesjärn. Så fort som osniundugnarna koni-mil lill den utvecklingen, att i desainma reduktionen blev sa fullständig, alt stålartat järn erhölls med järnfattig slagg, så komino våra forlader underfund med alt endast en del av detta stål blev segl och goti, medan en annan del visade sig sprötl i kalit tillstånd, samtidigt som det mjuka smidesjärnet blev füllt användbart även av sådana malmer, som ej dugde till stål, och så uppkom under medeltiden bruket att skilja på järngruvor och stålgruvor, och i de gamla skrif-terna lalas om »Vestra bergets (Lerbäcks bergslags) stålgruva», »Vånga-bergs stålgruva vid Glan», »Lindesbergs stålgruva» o. s. v. När så masugnarna och färsksmidet infördes, framträdde della faktum än lydligare, och man började tala om »kallbräckta malnier». Längt förut hade inan talat om »rödbräckta malnier», och orsaken lill röd-bräckan — skörheten i rödvärme — hade man genast funnit den i malmen insprängda svavelkisen vara, vilken man snart nog Hilde sig neutralisera genoni rostning och kalkstensuppsättning. Orsaken lill kallbräckan ater fann man ej så snart, nej, Sven Rinman skriver ännu i siti bergverkslexikon år 1788 något tveksaint om huruvida herrar Meyer och Klaproth kunna ha rätt i all kallbräckan uppkom-mer av »fosforisk syra» eller Bergman, som skyller den på en ny metall Siderum. Rinman anför bland annal ock, all dalkarlar och smälänningar sen mer än 200 år förut vetat att sjö- och myrmahner, som på inasugn ge kallbräckt tackjärn, åter nedsmälta i mycket låga blästeriignar lill mjuka färskor, ge segl och gott smidesjärn, och om-talar han, alt l. o. in. den odugliga Grängesbergs sjustjärnemalinen smält på »lågugn» ger segl järn, »men», tillägger han, »som vårt rike är välsignat med tillräckliga goda malnier, och en liten del kallbräckt järn även kan hava sin nytta, sa lönar föga inödan all tänka på dess iörbättring». Del kallbräckta tackjärnet anbefaller han lill gjutgods lör kulor och granater, kaminer, ornainentsgjute och kokkärl, del sista einedan malen ej då blir svart. Hans kännetecken på kallbräckt sniidesjärn gälla än i dag och anföras dels därför, dels ock såsom bevis på de gamla svenska bergsmännens iakttagelseformåga.
Kallbräckt kalias del stångjarn, som, uti grövre eller finare form uträckt, har följande egenskaper: a) Kalll eller handvarmt brister snart såval vid brytning som vid mer eller mindre starka slag av hammare, eller einot stiid slaget och del med elt dumt Ijud och tvart broti. b) Visar uti brottel gnistrande och skimrande mångkantiga korn, som äro grovast uli del mest kallbräckta, med vil färg utan att skela uli blått eller gult, c) Uli alla grader av glödgningshetta ifrån vil varmvällningshetta lill bruniöd färg, kan det smidas, vridas och vikas, huru man behagar, utan att brakna eller brista ånda tilis in-emol att det kan hållas uti hånden, d) Under glödgningshetta är del mjukare emot hammare och andra verktyg än annat järn. Bliver ock vanligen mera jämnt och slatt, saml giver därvid ingen lukt av arsenik