1 14
JÄRNETS METALLURG!
24,0 2 % TiO2, således den sista 14,4 % titan. En del norska järn-malmer hålla ännu mera, enl. Vogl till omkring 40 % TiO2 tippe i Ekersund-Sogndalsfältet, och mycket titanrika äro enl. Haanel även en mängd av de kanadensiska malmerna. Likaså är forhållandet med mänga australiska.* N. G. Sefström säger redan i 1829 års .Jernkontorets Annaler, att titan forekommer mycket ofta i de svenska malmerna, och han beskriver dar en mängd smältningar gjorda i degel vid Falu beigskola, varvid han lyckades fa in avsevärda titan mängder i järnet, och omtalar etl stål, tillverkal i koldegel av rutil och järnmalm hallande ri = 4,78 %, Fe — 93,04 % och C = 2,17 %, som var smidbart, »men så hårt, all del gjorde intryck i stålstadet vid smidningen». Sedan finner man i 1846 års ,1. K. A. beskrivning över Anocoffs lorsök all framställa olika degelstål, däribland med titan, men även med platina, silver, guld, mangan, krom, aluminium, kalcium, magnesium och kisel; dock analyserades ej de erhållna stålsorterna.
Så fort som Berzelius påvisat titanens forekomst i elt par såsom synnerligen koldryga kiinda svenska järnmalmer, började Sefström prova liere sådana på titan, och då han i de koldrygaste fann litan-syra, så fingo redan 1830-talets svenska bergsmän klart för sig, alt titanen är en föga önskvärd ledsagare vid järnmalmer. Man fann, att den ger svart pösande slagg, beklädd med en kopparröd hinna, vitt tackjärn, ofta kok i stallet och dryg kolåtgång.
Fruktan för titanen gick till sist så längt alt man ansåg malm med l. o. in. blott ett par tiondels procent TiO2 såsom farlig att taga med i beskickningen, men denna fruktan har på senare tider visat sig inycket overdriven. Visserligen hava de titanhaltigaste beskickningar, som vi måst arbeta med, alltid varit oerhört koldryga, såsom Bollsln Ulföbeskickning och Smålandshyttornas av Tabergsmalm. Men någol och ej minsta orsaken till dessa beskickningars koldryghet får såker-ligen dock skyllas dels på desammas ringa järnhalt (Ulfömalinen haller enligt Tamm 34,2 % och Taberg enligt Fernqvist 31,4 5 % Fe i genera l pro v), dels ock på sagda malmers stora täthet och finkornighet, som, alldenstund de omtalade hyttorna saknade goda rostugnar, gjorde malmbitarna i masugnen alldeles ogenomträngliga för gaserna, varför en stor del av reduktionen skedde med kol direkt.
Som, såsom lörut, sagis många av våra rikaste järnmalnisfält isynnerhet de norrlåndska — innehålla malmer med ganska niyckel titan, är del av stor vikl få utrönt, huru litanmalmerna efter läniplig ro stn i n g forhålla sig i inasugn, men häröver lär ej ännu tillförlitliga försök vara utförda. \ i hava dock i Bergshögskolans övningsmasugn vid provblåsningar under Here somrar funnit, att en heskickning bestående av enbart träkol och väl rostad Tuollavaremalm går oklander-ligt, givande eit utmärkt vackert alldeles tätt tackjärn. Sagda malm
* Enl. Berzelius är engelske prägten W. Greger titanens uppfinnare (1781). Berzelius lyckades 1825 utreducera metallen i pulverform.