122
JÄRNETS METALLURGI
hallen går upp till 2 %. Förr har allmänt ansetts, alt kopparen är en mycket svår förorening i järnmalmerna, ja den har i Sverige där-vidlag betraktats som den allra farligaste, betänkligare än fosfor och ojämförligl mycket farligare än svavel, men får nog denna våra före-gångares »kopparskräck» tillskrivas den omständigheten, all kopparen i vära malmer alltid forekommer såsom kis, och att svavlet vid säväl kopparkis som grå och brokig kopparmalm även i våra nuvarande utmärkta rostugnar är ytterst svårt all rosta bort och ej alls gick att få bort i de gamla ugnarna. Som man dessutom redan Lidigt lärde sig skilja kopparsulfiderna från svavelkisen lick kopparen bära skulden liil, att malmer, innehållande små spar av dem, alltid gåvo rödhräckt järn. Och så fick man klart för sig all t. o. m. blott ett par tusendels % Cu åsladkoin rödbräcka. All emellertid litet koppar i götmetall ej var så farlig alt få med, lärde vi oss redan i slutet av 1870 och början av 1880-talen vid Bofors och Kallinge, isynnerhet vid det sistnämnda martinverket, diir vi oinsniälte flottans med kopparknappar och kop-parband försedda gamla tackjärnsprojektiler, och bekräftelse av dessa våra erfarenheter erhölls sedan 1899* då prof. W. Lipin offentliggjorde sina försök med kopparti 11 satser i martincharger i Putiloffska järn-verket. Efter Lipin har senare en mängd andra forskare sökt utröna kopparens verkan på järn och stål och kommit till från varandra delvis avvikande resultat, dock de fiesta överensstäminande i all mindre kopparhalter ej äro farliga.
Hu ru mycket koppar järn kan i sig lösa beror till stor del på övriga i järnet ingående legeringsämnen och isynnerhet tyckes kol motverka kopparupptagandet, men är kolhalten låg (0, i 4 % och mindre) kan järn i sig lösa koppar i alla forhållanden, vilket W. Müller visat (se S. u. E. 190(5 sid. 1445) genom att sammansmälta koppar och järn lili olika kopparjärnlegeringar ända upp till en kopparhalt av 93 %■
b. Kopparens förekomstsätt i järnet är enligt Pfeiffer, att koppar och järn i smalt tillstånd låta blanda sig ti 11 ett slags emulsion, vilken, om den får stå i lugn och smalt tillstånd tillräckligt länge, särskiljes, i det att de båda metallerna lagra sig efter spec. vikterna. W. Müllers mikroskopiska observationer bekråfta på sätt och vis detta, då han l'unnil, all vissei ligen koppar och kolhaltigt järn låta blanda sig i alla forhållanden, men han ock sedan i det kallnade stålet genom mikroskopet sett, att kopparen dels såsom sådan, dels i form av svavel-koppar, åtminstone till största delen utsöndrar sig och bildar såsom skinn omkring ferritkristallerna, skyddande dessa mot föirostning.
c. Kopparens inverkan på järnets tekniska egenskaper:
Tackjürn formår, sager Lipin, i sig lösa 4,9 0 % järn under del alt W. Müller anslår maximihalten till 4,7 5 %, en så obetydlig skill-nad, att den troligen beror på, att Lipin använde svenskt tackjärn (från Högfors) och Müller tyskt. Däremot skilja sig deras siffror be-
* Se S. u. K. 1899 sid. 54 o. 1900 sid. 536.