130
JÄRNETS METALLURGI
Huru mycket av dessa metaller, som järn kan i sig lösa, torde till en del bero på andra i detsamma förekommande legeringsämnen. Isaac och Tamman säga (S. u. E. 1907 sid. 1401) att järn ej alis kan i sig lösa bly, och från våra masugnar veta vi, att om blyglans forekommer i malmerna, så utrinner ur masugnsstället vid utslagen först blyet och sedan ett fullkomligt blyfritt tackjärn. Vad mjuk götmetall åter angår, så hava vi här i Sverige alltid haft fruklan för att få med blyhal ligt skro i martinchargerna, och tvenne med bly gjorda experi-ment vid Avesta lillbessemerverk och Kallinge martinverk tycktes visa, att dels mjukt gotstål kan upptaga bly, dels detta då gör stålet både kali- och rödbräckt. Vid Avesta tillsattes bly vid stålets tappande i skanken, vid Kallinge insattes blyet strax före utslaget i själva ugnen. Vid båda verken visade sig, att stålet vid tappandet i kokillerna ej kastade några som helst gnistor, att götena blevo fullkomligt blåsfria men med pipe, och att stålet blev nästan omöjligt att valsa ut för rödbräckas skull, samt att det kallnat var mycket skört. Om mycket bly forekommer i malmerna, anordnas masugnsställena med blysam-lingskanaler under bottenskiften, ty blyet tränger sig ned genom alla fogar, ja t. o. m. genom själva bottenteglen, ytterligt lättflutet som det i så hög värine är.
Zink kan ej av tackjärnet i masugnen upptagas, utan så fort zinken, tämligen högt upp i masugnsstället, reduceras, så bortgår den i ångform och orsakar i masugnens övre delar, där den till största delen med kolsyra förbrännes, samt i gasledningarna ansamlingar av zinkblandad zinkoxid, vilken antingen bildar stenhårda påfastningar, s. k. »ugnsbrott», eller ock stoftsamlingar: »flugstaub».
I mjukt järn kan zink enl. v. Vegesacks undersökningar ingå endast till 0,7 %, därvid bildande föreningarna FeZn3 och FeZn7, och hava vi vid de svenska martinverken funnit, att zinkhaltig! skro ger rödbräckt götmetall, ehuru mindre tydligt vid basisk än vid sur martin.
Tenn inkommer i järnet vid förarbetande av fortent skro och har man vid de svenska martinverken funnit, att redan mycket små mäng-der av detsamma meddelar götmetallen både kali- och rödbräcka, ehuru dess verkan härtill är vida starkare vid sur än vid basisk martin. Utomlands, där man i regel ståller vida mindre fordringar på götmetallens kvalitet än här, är man ock ej så rädd för denna in-blandning utan anser, att ett par tiondedels % tenn äro omärkbara. Där anser man att rödbräcka inträffar först vid 0,7 % Sn.
På Ledeburs tillskyndan utfördes vid Bismarckhütte år 1900 en serie ganska omfattande försök för att utröna olika tennhalters verkan på stål och götjärn* från vilka försök anföres i nedanstående tabell några av resultaten, varvid är att märka, att proven 1—5 utgöras av mjuk martin av sammansättning: C = 0,0 9 %, P = 0,0 2 %, Mn = 0,3 7
* S. u. E. 1901 sid. 330.