132
JÄRNETS METALLURGI
17. Andra såsom järnlegeringsämnen sällan använda eller obetydligt försökta metaller.
Vismut har förekommit i ett par svenska malmer (Engruvornas och Romegruvornas) och lär forekomma även i en del utländska. Då sådana malmer förhyttas, intränger vismutmetallen i ställmassans porer, dar den ofta utkristalliserar i ända till hönsäggs storlek (Finns-hyttan och Korsnås) eller ock medföljer den samtidigt förekommande bly ned genom ställbotten liil bottenkanalerna. Metallen legerar sig ej vare sig med tackjärn eller smidbart järn.
Kadmium, ej funnen i svenska järnmalmer, är rätt vanlig i en del utländska, t. ex. i de oberschlesiska och ftjrhåller sig i masugn som zinken. Tillsatt till götmetall loser den sig ej i järnet (Zeitschrif. anorg-Chemie 1907 sid. 58—62).
L/ran skall (enl. Mineral resources of the U. S. A. 1908 sid. 748) användas såsom tillsatsmedel för projektiler vid eil »större tyskt kanonverk».(?)
Kalcium och magnesium förekomma i alla järnmalmer men redu-ceras ej i de vanliga masugnarna, men torde av desamma en del kunna inkomma i elektriskt bereit järn, när vi få god gång i våra elektriska masugnar, ty båda metallerna äro i hög värme med kol reducerbara, och man tillverkar (se J. K. A. B. 1909 sid. 451) i elektriska ugnar legeringar av kiselkalcium — aluminium, samt som bekant även magnesium. Kiselkalcium tillverkas även och dessa kalcium-legeringar säljas såsom tätgöringsmedel för stål. Vardet dock tvivel-aktigt.
Cer och lantan lämna med järn pyroforiska legeringar efter vad Auer upptäckt. Om man hårt stryker på dessa legeringar med en stålspets, uppkommer ett regn av skarpt lysande mycket hela gnistor. Två sådana i bergshögskolans samlingar förvarade prov hålla 20 % cer resp. lantan. I en del svenska järnmalmer har man funnit cer, så en gång i Kittelgruvemalmen från Östra Ormberg 1,5 o % Ce2O3.
Zirkon skall (enl. Metallurgie 1911 sid. 283) såsom ren metall, zirkonkarbid, zirkonsilicid eller ferrozirkon kunna användas såsom desoxideringsmedel för stål, och skall den, om den tillsättes i minst 1 %, hava en fördelaktig inverkan på götmetallens såvål seghet som styrka. Man torde dock böra avvakta vidare större försök, n. b. om metallen kan erhållas nog billig.
Tantal skall öka ståls stråckhållfasthet utan att siinka tänjbarheten (Ir. Coal Trade Rev. 1909 sid. 933), det senare dock förnekat av Guillet (Comtes Rendus 1907 sid. 327). Så dyr som metallen ställer sig torde den ej få någon användning inom järnindustrien. Metallen i och för sig är emellertid utomordentligt seg och hård (S. u. E. 1905 sid. 1382)-
Av de ädla metallerna legerar sig silver ej med järn men väl guld