JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR
133
och platina, men ingendera kan t. f. av kostnaden få någon använd-ning inom järnindustrien, och äro de därför för densamma av intet praktiskt intresse.
Natrium och kalium äro föreslagna som tätgöringsmedel för stål, ’nen deras värde härvid är tvivelaktigt. Ferronatrium utbjudes från England.
18. Gaser och järn.
a. Vilka och huru mycket gaser järn kan upptaga: Smält järn upptager i regel alltid gaser, vilka gaser sedan strax före och vid dess stelnande delvis avgivas, därvid givande upphov till mer eller mindre kokande i den ännu ej stelnande metallmassan samt gnisterbildning °ch sedan till blåsor och ihåligheter i den stelnande. Men även efter sedan järnet blivit alldeles stelnat och t. o. m. kalit, fortfar detsamma att avgiva gaser, ty trycket i blåsorna tilltager under någon tid. Men även kallt järn kan i sig upptaga vissa gaser såsom väte vid betning °ch elektrolytisk utfällning och kväve vid sätshärdning. De gaser, soni smält järn och stål vanligast i sig loser, äro väte, kväve, kolsyra °ch koloxid samt syrgas, den senare i form av FeO (kanske även MnO). F. C. G. Müller var den forstå, som (1879) analyserade de i götmetall inneslutna gaserna, men sedan ha flere forskare gjort det-sænma och förfogar man numera över ett ganska rikhaltigt analys-oiaterial i denna våg då det gäller götmetallens gaser, medan man ater har föga reda på dem i tackjärn förekommande, d. v. s. på i silken proportion de olika gaserna i detta i forhållande till var-andra in gå.
Nödsatt tackjärn biir oftast alldeles liitl i brottet samt kastar vid l,trinnandet mycket få ehuru mycket stora gnistor, och når det stelnar 1 måtten, ser man ej några brinnande gaser över dess yta, såvida det ej är på en gång mycket svavel- och kiselrikt, ty då uppkommer gasförmig kiselsvavla, som avgår och brinner med blå låga, lämnande kiseln såsom SiO2 kvar på tackjärnets yta, och ibland även små blåsor kvar i densamma. Biir åter gången i hyttan något hårdsattare, så hörjar tackjärnet avgiva gaser, och biir densamma mycket hårdsatt, Sa att giotter och kok uppkomma, brinna över det stelnande tackjärnets yta en massa blåa koloxidlågor, och det då helvita järnet biir fideles füllt av större och mindre blåsor hela brottet igenom. Om återigen eil helvitt men ej alltför hårdsatt tackjärn är svavelhaltigt, Sa visar det efter stelnandet underst ett talt brott men upptill i ytan Vertikalt ställda avlånga blåsor påminnande om larvkakan i ett getingbo, och kalias det då getingjärn. De avgående tackjärnsgaserna utgöras väl då delvis av svavelväte. Tackjärn blåst med titanhaltig malm får, om det är hårdsatt, ganska egendomlig blåsbildning, efter Va<1 som visat sig vid blåsning med enbar Tuolluvaremalm vid bergs-