134
JÄRNETS METALLURGI
högskolans övningsmasugn. Strax under den nyss stelnade ytan av-skilja sig gaser, som lyfta och genonibryta detta ungefär 1 mm. tjocka skal och bilda en enda över heia tackan liggande platt blåsa, men under denna är tackjärnet av ett tätt och vackert helvitt brott. Ungefär liknande forhåller sig ibland spegeljärn och manganjärn, men då bildar sig under blåsan vackert bladiga på kant ställda kristallfjäll.
Götmetall upptager olika mycket gaser dels allt efter den metod, varmed den framställes, dels ock efter den temperatur, som råder i ugnen samt sammansättningen av den slagg, som badet innehåller. Man har funnit, alt ibland så mycket gaser kan vara i stålet lösta, att desamma, frigjorda, utgöra många gånger stålets volym. Förr under martinmetodens forstå tider hände det rätt ofta i dåvarande små dåliga och när de voro urbrända mycket kaligående ugnar, att stålet var så gasrikt, att man omöjligt, kunde erhålla fulla göten, utan att man fick i kokillerna götstumpar på blott 1 dm. längd och resten »krage», oftast »stövelskaft» kallad. Vid ett verk, där man 1880 omändrat en gammal regenerativ vällugn till martinugn, gjorde vi så en gång en uppmätning och funno, att t. o. m. så litet stål, som om det varit tätt ej skulle stått högre än 1 tum, pöste upp och helt fyllde den 37a fot höga kokillen, för att sen som vanligt sjunka tillbaka så fort gaserna avgått, lämnande på kokillväggarna och botten bara ett tunt skal kvar. Detta representerade 35 gånger så mycket gaser, som stål, vid den tappningstemperaturen. Detta verk måste (det forstå i Sverige) införa »stigande kokiller» för att få fyllda göten. Är gången i ugnen varm och god och badet hela tiden hålles väl uppe i temperatur, får man vid tappningen det lugnaste stålet och de tätaste götena. Se vidare härom längre ned.
Müller fann i blåsorna i stål och järn mest vätgas och kvävgas men ingen eller endast några få % koloxid samt ej alis någon kolsyra. Senare forskare hava återigen funnit avsevärt med både kolsyra och koloxid och till och med metan såsom J. E. Stead fann i en, av en pipe orsakad stor blåsa i en tjock utvalsad plåt. Denna blåsa innehöll '■
N = 5,83 /, CO2 = 23,00 /, CO = 50,50 %, H = 17,17 %, CH4 = 3,50 %.
Huru proportionerna ställa sig mellan de i ett stålbad upptagna gaserna, vet man ej, ty efter vad man funnit, avgå gaserna mer och mindre lätt ur stålet vid dess omrörande och sedan vid dess avsval-nande. Tager man med en rödvarm stor skopa ut ett gasrikt stålprov ur en martinugn, ser man, huru gaser avgivas redan vid nedhällandet i kokillen. Där står stålet så ett ögonblick kanske helt lugnt, brusar så plotsligt upp, sjunker så igen, men avgiver ytterligare en stund gaser, och i det kallnade götet har man stora gasblåsor innehållande en gasblandning, säkerligen koloxidrikare än den forst avgångna gas-blandningen var.
Nedanstående av prof. P. Goerens (se S. u. E. 1910 sid. 1514) i