142
JÄRNETS METALLURGI
endast helt små, matta lågor. I senare fallet får man ytblåsiga göten, i förra åler göten, som äro fulla av stora ofta anlupna blåsor ända igenom.
Dessa iakttagelser hade vi fordom ofta anledning iaktlaga, innan vi lingo en övad smältarstam och lärt oss använda aluminium vid tappningarna, och med den erfarenheten skulle man vara benagen uppställa följande satser:
l:o. Mangan och kisel, om de kvarhållas hela tiden i chargen, hindra eller minska gasupptagandet.
2:o. En manganfattig beskickning upptager i basisk ugn mera gaser än en manganrik, emedan kiseln i en sådan ugn genast bortgår ur stålet, men om manganhalten är nog stor, stannar manganen hela chargen kvar i stålet och minskar gasabsorplionen.
3 o. Ju narmare stelningstemperaturen chargen hålles under kolets bortfärskande, ju mera gaser kvarhåller stålet i badet.
Likaså torde det minst sagt ligga betydlig overdrift i en del forskares påståenden, alt om ett smält stål tappas vid fuktig luft ned i en kokill, stålstrålen skulle på vagen hinna sönderdela så mycket vattenånga och absorbera så mycket väte, att detta skulle kunna för-sämra del kallnade stålets kvalitet och öka dess blåsors antal och storlek. Författaren har dock aldrig funnit det svårare att ens dim-miga höstnätter göra prima blåsfritt stål i Gullöfors’ milt i Trollhätte-fallen belägna martinverk, än under kalia klara vinterdagar i Skebo bruks, som ligger langt bort från brukets lilla back.
H. M. Howe anser, att gasblåsorna i götmetallen huvudsakligen orsakas av, att götmetallens kol under avkylandet och stelnandet börjar angripa i metallen lösta oxider, och att det är därför, som blås-bildningen är starkast i sådant stål, som ännu strax före tappningen stått i beröring med en stärkt järnhaltig slagg. Om man återigen lagar så, att stålbadets slagg mot slutet av processen är i sur ugn mycket kiselsyrerik och järnfattig och i basisk ugn ytterst basisk och järnfattig, så sjunker stålets oxidhalt och därmed faran för för stark gasutveckling samt för mycket blåsor. Han påpekar ävenledes, att utsegringarna i stålgotena huvudsakligen sammanfalla med placeringen av blåsorna, och alt dessas väggar ofta visa betydligt högre svavel-och fosforhalter än stålets grundmassa.
Alla ej anlöpta gasblåsor men ej de gasfyllda piperna välla samman och forsvinna under stålets utvalsning eller utsmidning, såvida tillräckligt liög uträckningstemperatur användes (över 1000°). Detta har man funnit genoni mikroskopisk undersökning. Antagligt är därför, att stålet under högl tryck och vid hög temperatur åter i sig loser de avskilda gaserna, men vi hava ock funnit genom här i Sverige utförda experiment, att få så uträckta, till synes felfria stänger ligga längre lid i vällvärme, öppna sig blåsorna åter, och otvivelaktigt äro stänger uträckta av mycket blåsrika göten, trots att blåsorna blivit