JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR 143
under räckningen hopvällda, skörare än av tätare göten av i övrigt üka kemisk sammansättning gjorda stänger.
Utom de av Brinell nämnda förfaringssätten för åstadkommande av pipe- och blåsfria göten nämligen: l:o sammantryckning under stelnandet, 2:o centrifugering under stelnandet och
3:o överytans hållande i smält tillstånd genom sjunkbox, elektrisk
Ijusbåge eller termitpålåggning användas även eller har använts: 4:o återforande av stålskånken och ny pågjutning av varmt stål, 5:° pågjutning av smalt slagg (ej alt rekommendera), ®:o placerande av en »blåsrorlåga» på överytan, ^:o stålets gjutning genom Casperssons silbox och 8:o päläggning av träplattor eller kolstybb på överytan (ej att rekom-mendera) samt
9:° gjutning i s. k. sligande kokiller eller stigande göt.
Aven andra järnsorter än tackjärn och götmetall upptaga och avgiva gaser, så t. ex., som bekant, del elektriskt beredda kiseljårnet. rill följd av de många forgiftningsfali som inträffat genom de gaser, sådant avgivit, tillsattes har i Sverige en kommission, vårs kemist docent A. Grabe (i T. T. K. & B. 1910 sid. 7) lämnat en intressant berättelse över de giftiga gaser, arsenikväte och fosforväte, som elektriskt bereit kiseljärn kan avgiva. Dessa två giftiga gaser linnas dels ^'i'digbildade inneslutna i kiseljärnet och frigöras, om detsamma genom stötar eller rivning pulveriseras, men kunna ock nybildas av kisel-järnets arsenider och fosfider, om detta utsättes för vatten eller fuktig luft. Så befanns alt olika sorter kiseljärn vid finrivning lämnade, per ton järn räknat, av fosforväte från 14 upp till 211 liter. Nedlagt i vatten och i valnötstora stycken avgav 50 %-igt kiseljärn en »vidrigt luktande» gasblandning, som av Grabe analyserades till:
Kolsyra = 0,4 %, syre — l,o %, kolväten = 17,2 %, koloxid — 0,4 vätgas — 36,4 %, metan = 0,4 % och kvävgas = 44,2 %.
Sedan vi nu betraktat järns gasupptagande från allmän synpunkt overgå vi till enskilda gaser och järn och behandla då forst.
19. Syre och järn.
Rent järn har så stort föreningsbegär till syre att, som bekant, •ödvarmt sådant tander sig och förbrinner i ren syrgas och likaledes i vanlig luft, om det i finfördelat och upphettat tillstånd utsättes för 'lensainma, vilket vi vid järnverken hava gott tillfälle att iakttaga t. ex. da gulvarm billets avskäres medelst cirkelsåg. Järnet förbrinner då
Fe3O4. Hammarslaggen och valssinnern, som avfalla vid järnets ■äckning, är ävenledes till FesO4 oxiderat järn om ock ej oxidationen