144
JÄRNETS METALLURGI
skett under så tydligt eldfenomen, och att järnet vid mycket lägre temperatur än uträckningsvärmen börjar oxideras även i torraste luft, veta vi, från »anlöpningen», som börjar redan vid c:a 220° och vars färger endast bero på den uppståndna oxidhinnans tjocklek. I fuktig luft oxideras järn redan vid vanlig temperatur, ja t. o. m. vid köld, och finnes en gasförmig syra närvarande, går oxideringen så mycket snabbare samt kallas då fenomenet rostning, och slutprodukten blir ferrihydrat eller ferrisalt. Om järn utsättes mycket länge för glödgning under lufttillträde såsom t. ex. sker med i ugnsväggar på oforståndigt sätt inmurade stagjärn, kan glodspånslagret i yttre ytan overgå till järnoxid med järn glansbro tt, innan järnstängens kärna hunnit oxideras, och då innehåller glodspånslagret snart sagt alla blandningsovergångar mellan FeO och Fe2O3. Såsom kemien lär, har järnet fyra olika sammansatta syreföreningar, varav den ena, järnsyran, ej kan forekomma annat än i forening med starka baser och ej finnes i naturen. De övriga åter förekomma i massor färdigbildade på vår jord och kallas, som vi veta, om de förekomma i det skick, att det går och lönar sig att bereda järn av dem, för järnmalmer, men behandlandet av de senare lämna vi till sårskilt kapitel och nöja oss här med att undersöka endast metalliskt järns oxidering. Om järn i hetta utsättes för syrets inverkan, bildas på dess yta först naturligtvis den lägsta syreforeningen FeO, oxidulen, men som denna har ett stärkt forening8' begar till syre, så overgår den omedelbart genom upptagande av inera syre till den nästa oxidationsgraden Fe3O4 magnetiten. Denna är nu i sin ordning, då det metalliska järnets syrebegär synes vara i varme starkare än oxidulens, i stånd att oxidera ett nyil järnlager själv samtidigt tagande syre från luften i det avgivnas stålle, och så transporteras syret allt liingre in och glodspånslagret blir allt tjockare.* Detta inträffar, om det ej finnes någon syra närvarande, till vilken järn-oxidulen har större föreningsbegär än till syret. Finnes åter en mycket kiselsyrerik slagg närvarande, och om samtidigt hettan är mycket hög, kan trots befintligheten av skarpt oxiderade gaser järnets och även dess legeringsämnens oxidering alldeles avstanna, så som ibland inträffar i surt infordrade martinugnar, i det att ingen järnoxidul då i slaggen overgår till syretransporterande järnoxidoxidul.
Ur den kiselsyrerika rena järnoxidulslaggen tyckes smält järn, som Howe säger, ej upptaga och i sig lösa järnoxidul men väl ur slagg som — hållande mindre kiselsyra — även håller järnoxidoxidul. I stärkt basiska martin- och thomasslagger forekommer åter järnet alltid såsom järnoxidoxidul, om ej hettan i ugnen är onormalt hög, och därför håller också vanligen den basiska götmetallen mera järnoxidul löst i sig, än den välskölta sura, och behöver då större mangeler desoxidationsmedel, resp. uppkolningsmedel. Ledebur tyckte sig
* Ledebur har funnit äterstoden av en till glodspån helt förvandlad jarnstång utgöras av 68,38 % Fe och 28,90 % O motsvarande c:a 12 FeaOs + 1 FeO.