J!
JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR 145
linna, att mjuk götmetall kunde upptaga, som högsl 1,6 % FeO mot-svarande 0,3 3 % O. Huru den så under smältningen upptagna järn-oxidulen forekommer i det smälta järnet är ej utrett, en del forskare antaga det är i emulsionform; i det stelnade och avkylda järnet åter synes under mikroskopet järnoxidulen såsom i järnmassan jämnt för-delade korn. Syret, förekommande i denna form i järnet, meddelar detsamma rödskörhet, d. v. s. samma egenskap som rödbräckan, eller att vid bearbetning i röd- till gulvärme järnet vill brakna sonder. Finnes svavel samtidigt närvarande, så förstärka båda ämnena var-andras verkan. Det har påståtts, att den upptagna järnoxidulhalten måste uppgå till minst 0,5 % för alt märkbar rödskörhet skall inträda, men gäller detta säkerligen endast för utländska forhållanden, ty våra stålprovare använda skarpare provningssätt och hava strängare for-dringar på fullkomlig rödskörsfrihet än deras utländska kamrater. Om neutraliseringen av denna syrets skadliga verkan se under: Färskning °ch raffinering.
Järnets rostning och skyddsmedel däreinot: Under en följd av år har en mängd forskare dels sökt utreda orsakerna till järnets rostande, dels sysselsatt sig med att undersöka, huruvida olika kemiskt sammansatta järnsorter rosta olika fort, men man kan knappast säga, att dessa två frågor ännu äro nöjaktigt utredda och fullgiltigt besva-rade. En del påstå, att rent vatten ej kan rosta järnet, även om ren syrgas inledes, d. v. s. alt järn ej rostar i beröring med xH2O + yO Och likaledes, alt järn ej kan rosta i kolsyrefri och i övrigt ren fuktig Dessa hylla, ehuru med någon omskrivning, den av Calvert 1870 uppställda rostningsteorien, vilken förklarade, att rostning i vanlig atmosfär tillgår på så sätt, att atmosfärens kolsyra predisponerar järnet l,*l all ur fuktig luft upptaga och förena sig med syre, då FeO2CO bildas. Som emel lertid FeO har större föreningsbegär till syre och vatten än till CO2, så bildar den strax Fe(OH)8 efter formeln: 2FeO O 3H2O = Fe2O3.3H2O eller 2{Fe(()H)s}. Den då frigjorda, in statu nascenti befintliga kolsyran, verkar nu åndå häftigare på nytt Jarn och så undan för undan, så att om blott nytt syre och ny fuk-llghet tillföres, så kan en mycket lilen mängd kolsyra verka lili för-1 ostande av stor om ock ej obegränsad mängd järn, ly en del CO2 stannar i det bildade rostels porer. Moody (S. u. E. 1907 sid. 1271), A- G. Fraser (The Journal of the West of Scotland I. & S. Insl. 1909 n ° 3) och J. N. Friend (S. u. E. 1909 sid. 1578) hålla fortfarande fast '•d Calverts teori men sätta i stället för kolsyra uttrycket i gas eller 'atska löslig syra, ja Friend, som samtidigt godkänner den nedan narnnda elektrolytteorien, säger, att även utspädda baser samt en del s<iller kunna i detta hänseende ersätta syrorna, vilket ock är med de pJaktiska erfarenheterna överensstämmande. Elektrolytteoriens våld-sa,nmaste anhängare åter förklara, alt för järns förrostning behöves ej a<inat alls än rent syrebemängt vatten. Dessa herrar säga så, Spermie.
t
.i