146
JÄRNETS METAI.LURGI
rath (Chem. Zentralblatt 1903 sid. 1293), Cushinan (S. u. E. 1907 sid. 1583), E. Heyn & G. Schutz (S. u. E. 1908 sid. 1564) och W. H. Walker, stödande sig på Kohlrauch & Heydweilers påstående, all rent vatten är elektriskt ledande, och på Whitneys ionteori (Se Journal of the Am. Chem. Soc. 1903 sid. 25 och 394). Enligt dem skulle forklaringen till rostningen vara den följande: När ett järnstycke nedsänkes i vatten så — även om detta är kemiskt rent och fullkomligt gasfritt — utsän-der det i det ledande vattnet ferroioner som overgå till först ferriioner sen ferrihydrat = rosi, om fritt syre finnes närvarande:
l:o Fe + 2H2O = (Fe). (OH)2 + 2H,
2:o 2{(Fe). (OH)2} + 4H + 30 = Fe2O3.3H2O. + HaO.
Enligt de elektrolytiska begreppen böra nu alla lösliga syror be-tbrdra, alla lösliga baser motverka rostets uppkommande, men så är i själva verket ej forhållandet, ty det har visat sig, att basiska lösningar i större utspädning, i st. f. att hindra, befordra rostandet.
Vad angär olika järnsorters olika rostningsbegär, så anser A. G. Fraser och E. Heyn & Bauer sig med experiment hava bevisat, att det är föga olikhet rådande mellan välljärn, götjärn och tackjärn. Murray & Howe åter säga, att får tackjärnsgjutgodset hava sin »gjuthud» kvar, rostar det mindre än det smidbara järnet, borttages den, rostar det åter hastigare än det senare. Murray & Law samt Heyn & Bauer och Sherman hava med försök visat, att järn i beröring med ädlare metaller (n. b. i elektriska spänningskedjan ädlare) rostar hastigare, i beröring med oädlare åter långsammare, än om det ej är satt i beröring med annan metall. I götmetall förekommande utsegringar påskynda i regel kringliggande partiers rostande. Fosfor, kisel och nickel — jämnt fördelade i järnmassan — motverka rostning, svavel och mangan påskynda den.
The American Rolling Mill C:o har nyligen i handeln utsläppt ett ovanligl rent martinjärn, som det påstår skall ha c:a 50 ganger större motståndsformåga mot rostning än vanlig götmetall och c:a 30 gängel' än puddeljärn. Det skall enligt analys hålla (se S. u. E. 1910 sid. 426): S = 0,0 2 5 %, P = 0.0 0 5 %, C = 0,0 1 6 %, Mn = 0,0 2 0 %,Si = 0,0 0 5 %O. O =0,0 3 0 <■
Under senare år äro även mångfaldiga skyddsmedel mot rostning anförda i de tekniska tidskrifterna. Det bästa anses vara kromsyra och kromsyrat kali, men även hava varmt förordats pålimning medelst kokad linolja av oljepapper — dock först sen järnstycket genom svag uppvärmning gjorts fuktfritt och ävenledes påmålning av en linoljefärg erhallen genom oljans blandande med pulverförmig Fe3()4, beredd genom att man bläst ned luft i med amoniak mättad lut från betning av järn (med HCl).
A. S. Cushinan (S. u. E. 1909 sid. 757) påpekar om de övriga i Praktiken använda rostskyddmedlen, att förzinkning, galvanisering, är