JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR
147
ett utmärkt medel, endast 0111 zinken kommer i fullständigt ledande kontakt med järnet. Men gör den det, så formår den skydda även av zink ej betäckta mindre fläckar. Tenn skyddar endast det ställe av foreinålets yta, som det täcker, och det endast om luft eller fukt ej kan tränga in emellan. Från en obetäckt rostande fläck utbreder sig därför gravrøsten även under tennhinnan avlyftande denna. Bästa anstrykningsmediet anser han vara alkoholhaltig chellaklösning försalt ■ned kromsyra. Denna skyddar t. o. m. järn under vatten, men är ej så bra på plåttak. E. Camerman har i S. u. E. 1909 sid. 1706 även-ledes behandlat ämnet på mycket utförligt vis. Han påpekar bland Hnnat, att skyddsfärgen ej får påstrykas i för tunt lager, att terpentin °ch andra lättflyktiga oljor ej få användas, utan endast långsamt torkande »beckande» oljor. Det intorkade skiktet måste vara elastiskt, eljest spricker det vid temperaturväxlingar (linolja utmärkt ehuru även (len till sist biir för hård). För att strykningen skall få nog hårdhet mot nötning, måste färgstoffer blandas i oljan och inblandas väl och 1 allra finaste pulverform. Lagret skall vara motståndskraftigt mot kemisk inverkan, och således duga ej zinkvitt, svavelzink och lithopon. l^äst är färg av kokad linolja med vare sig blyvitt, järnmönja, bly-■nönja eller grafit.
Oxidskydd: I Ryssland har man sedan många årtionden tillbaka lillverkat en smidd plåtsort, belagd med en tunn glodspånhinna eller ■ättare anlöpningshinna av magnetit (Fe3O4) med synnerligen jämn och blå glans och av sådan seghet, att man t. o. m. kunnat försiktigt falsa Plåten, utan att hinnan spruckit från, ja ej ens under mikroskop visat ■äinnor. Denna oxidhinna har ock visat sig såsom ett ypperligt skyddsmedel emot rostning, och den ryska blåplåten har vunnit etl välberättigat beröm över hela världen. Den tillverkades förr ute-slutande på det sättet, alt plätämnena utsmedos under hammare och a städ med för våra forhållanden osedvanligt stora slagytor, vilka ytor v°ro noga polerade, och vid utsmidningen användes så mycket »strö-stybb» (kolstybb), att detta hindrade glodspånslagret att bliva för tjockt. ■*a, den ryska blåplåten lärde så oss i det övriga Europa, att vi borde °xidera även vår plåt, men arbetslönerna hos oss lade hinder i vågen *ör användandet därvid av ryssarnas förfaringssätt, och så uttänktes *'en s. k. inoxidationsmetoden. Enligt denna borde man i en ugn utsätta järnstycket, eller plåten i fråga, först för en oxiderande låga eller varm skarpt oxiderande gasblandning och sedan, när tillräckligt lj°ck ylhinna av jäinoxid bildat sig, medelst inledande av reducerande gaser draga ned järnoxiden till järnoxidoxidul. Sättet har praktiserats 1 -5 år med mycket växlande framgång, vanligast har oxidhinnan hlivit för tjock och vid temperaturväxlingar, som järnpjäserna sedan utsatts för, spruckit, ja t. o. ni. flagnat av, och så hava dessa roslat. Htir i Sverige hava en <lel bruk redan länge förfarit på etl forståndigare sätt, och sedan G. Weigelin (i S. u. E. 1908 sid. 957) offentligen påpekat