148
JÄRNETS METALLURGI
felen i det s. k. inoxidationsförfaringssättet, kunna vi här, utan alt gå någons rätt för nära, omtala, huru denna oxidationsprocess rätteligen bör skötas för ernående av bästa resultatet, dock i alla händelser ej så gott att det lämnar t. ex. »prima rysk blåplåt».
Plåtarnas eller järnpjäsernas ytor — även stål- och tackjärnsgjutet - skola vara väl rengjorda från glodspån, betningsrester, och andra föroreningar, innan de införas i oxideringsugnen. I denna skall an-tingen genom varmeelement, eldkanaler under botten, i väggar och valv eller elektrisk uppvärmning samt genom användandet av tjocka av t. ex. Höganäs asktegel eller annat mycket dåligt värmeledande material uppförda yttermurar en jämn värme hållas. Denna bör hållas mellan 600 å 700° och ugnen därunder hållas fylld med rätt kolsyrehaltig generatorgas, eller också kan lägre temperatur och mera oxiderande gasblandning användas t. ex. renfiltrerade skorstensgaser, eller vid 300 å 350° värme t. o. m. ren luft. Oxideringen går dock i sistnämnda fallet långsamt.
20. Väte och järn.
Rent järn har vid vissa temperaturer även stort föreningsbegär liil väte och isynnerhet till väte in statu nascenti. Så upptager järn betydliga vätgasmängder redan vid vanlig temperatur, då del betas i svavel- eller klorvätesyra, eller då det ur sina saltlösningar på elektro-lytisk väg utfälles. 1 sistnämnda fallet får man in maximum vätehalt i järnet eller enligt Wedding & Fischer (S. u. E. 1903, sid. 1268) 250 gånger så mycket vätgas, som järnets egen volym, under det enligt samma forskare vanligt i handeln använt järn aldrig haller över 0,5 vätgasvolym på 1 vol. järn. * Det vid betning upptagna vätet är emel-lertid mycket lösligt bundet vid järnet, så att det t. o. m. är möjligt göra betad tråd så gott som vätefri genom några timmars upphettning vid 120° temperatur (H. A. Baker & W. R. Lang, se Journal of Lhe Soc. of Chem. Ind. 1906), men snabbast och fullständigast skola gaserna, såval vätet som andra, och huru de än inkommit i järnet, utdrivas vid 710° temperatur (G. Belloc och J. Grünwald, S. u. E. 1909 sid. 543). Sedan börjar järnet åter upptaga väte, och det ur vilken vätgashaltig atmosfär som helst, men naturligtvis bäst ur ren vätgas, om det upp-hettas däri, och allra mest sen det kommit i smältning. Ju högre gastrycket är, ju mera vätgas upptages.
A. Sieverts har i S. u. E. 191.0 sid 1532 redogjort för en del försök i denna väg förelagna med elektrolytiskt framställt järn, upphettat lili olika temperaturer i ren vätgas. Della järn smalte vid 1505°. Järnet upptog gas i milligram per 100 gram järn och vid 760 mm tryck:
* Hanemann angiver i Hütte, utan att angiva om det galler smalt eller kallt järn. 5 % för tackjärn och 60%' för götjärn allt av järnets volym.