JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR
149
vid 929° 1031° 1250° 1350° 1450° 1550° 1650°
H 0,592 0,521 0,776 0,940 1,079 2,601Jj 2,794
Vid 1550° temperatur men växlande tryck åter: tryck i mm. 922 735 568
H . . . . 2,703 2,501 2,120
Vätets verkan på järnets och stålets egenskaper består i, att det gör desamma sprödare, vilket isynnerhet framträder vid böjning och allra skarpast, när vätehalten inkommet i metallen genom betning töretagen på det vanliga söttet utan användande av elektrisk ström. Enligt Bakers och Langs ovannämnda försök sänktes i Ivå provade ståltrådar sträckhällfastheten genom betningen visserligen från 46,19 °- 48,5 8 till resp. 43,17 o. 45,14 kg pr mm2, men i det tredje syntes •ngen forandring av densamma och alla tre proven visade före och efter betningen lika tänjbarhetsprocenttal. Däremot minskades i alla kontraktionen med 30 å 40 % av det ursprungliga värdet. Böjnings-Proven visade också 30 å 40 % försämring, men ej i samstämmighet IT|ed kontraktionsvärdena, ty den tråd, som fått kontraktionstalet min-skat med 40 %, var blott 30 % försämrad i böjningsavseende. Genom ateruppglödgning återvunno alla tre proven nästan fullkomligt sina Ursprungliga sträck- och böjningshällfasthetsvärden.
Betningens verkan orsakas av, att när det glödspänbeklädda järnet neddoppas i den utspädda syralösningen intränger syran genom glöd-spanhinnans porer och angriper järnet. Då utvecklas dar vätgas och kolväten, en del av vätgasen absorberas av järnet, resten tillsammans •ned kolvätet spränger lös glodspånhinnan, vårs flagor sjunka till hetningskärlets botten, medan gaserna uppstiga till vätskans yta. 'Järnet biir glodspånfritt men minskas i vikl mer, än vad glodspånen vågde, ty en del metalliskt järn upplöses i syran. C. J. Reed har därför lagil patent på en elektrolytisk metod, varigenom vinnes, all endast glodspånen upplöses. Han nedhänger järnföremälet s. s. katod (°bs. ej anod, som andra försökt) i ell (>0° varmt svavelsyrebad av 1,2 5 sp. vikt (28,8° B.) och låter under 2 å 3 minuter en ström av ,l’°76 Amp. pr cm2 genomgå foremålet och losningen, samt vinner ‘•årigenom betydligt minskad järnförlust, minskad åtgång av syra och ai'betstid, samt erhåller ett vätefritt järn, som ej för vätets skull be-höver efteråt uppglödgas. Som betning tillhör ämnet järnets inanu-lakturering, få vi här hänvisa till delta (och S. u. E. 1908 sid. 937 och '•M)9 sid. 537). I fråga om gölmetall, så anses bevisat, all mangan lælordrar men kol motverkar väteupptagandet.