150
JÄRNETS METALLURG I
21. Kväve och järn.
Då del gäller legeringsämnenas inverkan på järnets egenskaper, torde det vara få äinnen om vårs verkan så olika åsikter framförts om, som just om kvävets, och ännu i dag äro åsiklerna härom synner-ligen delade ja nära nog diametralt motsatta, och i den sedan år 1906 pågående striden hava en massa uppsatser sett dagen, varibland s. s. de mest belysande för de olika åsikterna kunna nämnas dem, som återfinnas i J. K. A. 1888 sid. 429; S. u. E. 190(5 sid. 1358, 1431, 1496; J. K. A. 1906 sid. 656, 763; J. K. A. 1907 sid. 1, 191; J. K. A. B. 1907 sid. 433; T. T. 1907 sid. 103 samt S. u. E. 1909 sid. 729. I korthel refereret hade man (efter i mitten af 1800-talet pågående strider om kvävets inverkan) i slutet på 1860 talet enats om, att betrakta kvävet, i de små mängder det forekommer i järn och stål, såsom alldeles ofarligt ja 1. o. in. såsom nyttigt l ex. då det vid sätthärdning medelsl användandet av kvävehaltigt kol inskaffas i stålet. Sätthärdning med kvävehaltigt kol är mycket gammal och många recept finnas på sådana sätthärdningsmassor, som t. ex, Reaumurs (i hans 12:te Memoire) bestående av duvoträck, salmiak, koksalt och urin, eller S. Rinmans (Järnets Historia, år 1782) av 4 delar björkkolspulver, 3 delar skorstens-sot, 1 del kolad läderspink, 2 delar kolad duvoträck och 1/s salpeter, vilket pulver skulle fuktas med en losning av vatten, urin, salpeter, koksalt och salmiak. Rinman anställde en mängd jämförande försök med glödgningar i kvävefria björkkol och i kvävehaltiga kolsorter. alla visande de senaies snabbare verkan och deras verkan till hårdare härdningsyta, men han påpekar även, att sätthärdning ej duger för eggverktyg, emedan de bliva spröda därav. Därom skrev han redan 1772 i »Kunskap om den grövre järn- och stålforadlingen» och således kunna anhängarna av kvävets skadlighet peka på en minst 140-årig erfarenhet härom. Nåja, ingen förnekar, att stora kvävehalter göra stål och järn spröda! Frågan är blott: huruvida mycket små mängder, bibragta stålet på ej konstlad väg, äro farliga?
H. Tholander torde hava varit den forste, som sökte åstadkomina en verkligt praktisk utredning just häri, föranledd därtill av en observation lian år 1882 gjorde, att Avesta bessemerplåt visade sig mycket skörare vid böjning i kalll tillstånd än Hammarby malm-inartin, när ur båda plåtsorterna utklippts remsor, och dessa remsor böjdes emot »graderna». Sedan vid Bolinders m. fl. verkstäder visat sig, att denna underlägsenhet resp. överlägsenhet ej blott gällde Avesta och Hainmarbyfabrikaten utan all bessemer och martin, som vid dessa verkstäder provades, beslöts byggandet av martinugnar vid Avesta, ocli då dessa voro färdiga, gjordes därstädes en serie försök, som tydligt utvisade, att orsaken till olikheten måste sökas annor-städes än hos råmaterialet tackjärnet och dess förmodade olika kemi-