JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR
151
ska sammansättning, ty tackjärn från samma utslag gav kallskörare stål från Bessemerkonvertern än från martinugnen. Under liden hade vi ock vid flera av de andra martinverken funnit, alt malmmartin gav segare götjärn än skromartin, och att inycket rostigt skro gav något skörare järn än ej rostat. När så i medio av 1880-talet en tämligen lillförlitlig kväveanalysmetod erhållits, så beslöl Tholander se efter, om ej den observerade skörheten kunde skyllas på kvävets konto. Han fann då av, utav Th. Norelius utförda, bestämningar, att
Avesta vanliga bessemerjärn höll av kväve . . . . . 0,012 till 0,02 2 %
Hammarby malmmartin » » » . 0,005 » 0,006 »
Finspångs skromartin » » » . . . . 0,005 » 0,008 »
Avesta skromartin » » » . . . . . 0,008 > 0,013 »
Vikmanshytte degelstål » » » . . . . 0,006 » 0,008 >
Sätthärdat götjärn i ytan » » » . upp till 0,310 % N.
Av detta drog Tholander den slutsatsen, att orsaken liil större kali skörhet i vissa fall kan tillskrivas kvävet.
1903 började H. Braune söka påvisa, att kväve i järn och stål hade en längt farligare inverkan, än vad man dittills antagit, och 1906 kom han med en längre utredning, i vilken han påstod, alt ehuiu välljärn ännu vid så stora kvävehalter som 0,0 3 0—0,03 5 % är »ett ganska tillförlitligt material», så skulle t. o. m. mindre halter göra götmelallen betänkligt spröd och t. ex. kunna orsaka s. k. rälsbrott. Vid hans undersökningar hade av tackjärnssorterna de gråa visat sig ■ allmänhet tämligen kvävefria och i utländskt kokstackjärn hållit sig 'id 0,oo7 ä O,oo9%, medan det gråa svenska träkolstackjärnet visal I’etydliga differenser med som lägst 0,oo2 %, högst 0,0 2 0 %. Tvärtom visade sig forhållandet vara vid de vita sorterna. Där varierade koks-lackjärnets kvävehalt mellan (),0 2i och O,o 4 o %, det svenskas vanligen ■nellan 0,0 0 3 och (),0 2 0 %, men hade iiven i etl par sorter gåti upp 011 O,o3o och 0,0 3 5 %. I utländskt puddeljärn fann han 0,0 2 5 — ^,030 % N, i svensk lancashire 0,o<>6— O,o i5 %, i sur martin och bessemer från utlandet 0,01 5—O,o i 8 %, i svenska dylika O,o o 6—O,o 1 2 %, inedan den basiska götmetallen visade sig hålla: från utlandet 0,0 2r>
0,03 5 & men den svenska 0,009—O,o i 5 % N. I Uchatii-stålel fanns °,0 0 6 %, i del utländska degelstålet O,oir>—(),0 2 0 %. Genom sina försök och beräkningar kom Braune till det resultat, att kväve i järn och stål hade dubbelt kraftigare och skadligare verkan än samma niängd fosfor.
•I. Petrén och A. Grabe, som funno praktiken ej bekräfta Braunes teorier, utförde sedan en mängd analyser å olika järnsorter och redo-gjorde för dessa sina undersökningar i ,1. K. A. 1907. De funno i gjutjärn 0,0020 % N, i gråa tackjärn från (),ooio upp liil 0,00 4 5 %, 1 vita tackjärn från (),00 2 0 upp till 0,00 4 5 %, således obetydligheter
— i*»