JÄRNETS HISTORIA
5
medfördes, medan senare kejsar Diokletianus under Roms slorhetstid dar anlade stora vapenfabriker för sina arméer. Dess elastiska stål-klingor, som bestodo av hopvällda stål- och järnflbrer och som efter polering och etsning visa den bekanta darnaskenerteckningen, blevo under korstågens tider kända även i västra Europa och högt be-lönida. Damaskus’ invånare voro ävenledes ett semitiskl folk, nämligen fenicier, och Thutmosis omtalar huru han vid deras besegrande log massor av järn i form av stridsvagnar, rustningar, hjälmar, stridsyxor och konstföremäl.
Del tredje semitiska folket israeliter na, som erövrade elt land (Kanaan), »vårs sienar äro järn, och dar du malm ur bergen hugger», tyckes ej hava varit synnerligt fallet för den heta och besvärliga järn-framställningen, ty dels jämföres i 5:e Mosebok deras liv i Egypten med det i en järnugn, d. v. s. en ugn för alt framställa järn, dels anför Beck- såsom säkert, all judarna hämtade sitt stål från norra Armenien eller köpte det av sina stamförvanter fenicierna, vilka senare voro deras läromästare i handel och förslagenhet. Att de redan före sitt avtåg från Egypten och kanske tidigare kände till järnet och dess hruk framgår av omtalandet i första Mose bok av smeden Thubalkain, 1 vårs namn Thubal betyder järnslagg.
Araber na, del fjärde semitiska folket, och kanske själva urstam-Inen för dem alla, kände troligen redan för 5000 år sedan järnets bruk, ty redan 3000 år f. K. kämpade de med Egyptens konung Snefru om Sinais bergverk, i vilka järnmalm bröts åtminstone vid liden för Egyptens tredje dynasti, och från Usal, numera Sanaa 1 lyckliga Arabien, köpte Tyrus’ invånare sitt finaste stål, medan Lyder na, den femte semitiska folkstammen, under konung Allyates’ tid levererade dylikt till grekerna.
Arierna. Hos denna, nu världen behärskande folkstam, till vilken även vi germaner höra, är järnframställningens konst enligt Beck också urgammal, om ock bevisen därför äro mindre tydliga än hos den semitiska och hos egypterna.
De ariska folkens äldsta slam, in der na, vilka liksom vi här-stamma från Himalayas högfjäll, sjunga om järnet och dess bruk redan i sina heliga sanger Rigveda, vilka diktades för mer än 3400 1 sedan, och omtala de dar dess hruk till vapen och yxor m. m., men att järnets bruk hos dem och även hos alla de ariska folken går Wlbaka ofantligt mycket längre i tiden eller till den avlägsna forntid, . „a de olika stammarna ännu bodde tillsammans, anses bevisat av den Jämförande språkforskningen, som funnit, att roten för ordet järn i 1 de ariska tolkens språk år densamma. Här nedan anföras eller ^eck de olika uttalen:
^olen ais (= lysande, glänsande). Medelhögtyska: yseren, isen. anskrit: ayas. Gammalsaxiska: isern, isen.
11 • ayanh. Gammalnederländska: fsern, isen.