204
JÄRNETS METALLURGI
»Pitkäranta var egentligen ett kopparverk och de jämföreisevis stora tillgångar på järnmalm, som dar finnas, blevo först omkring 1890 foremål för bearbetning. Då järnmalmen i allmänhet var rikligt insprängd med svavelmetaller såsom kopparkis och zinkblände, hop-pades man alt kunna tillvarataga dessa och om möjligt samtidigt ut-vinna duglig järnmalm. Genom handskrädning var detta tämligen resultatlöst; visserligen kunde någon duglig kopparmalm erhållas, varemot den utskrädda järnmalmen var mindervärdig säväl i hän-seende till järnhalt som föroreningar.
»Det var således tydligt att en verklig anrikning måste företagas, såvida man ville erhålla produkter, som hade något varde.
»Det låg ju nära till hånds att tänka på att anrika malmen på magnetisk väg, men på den tiden kände man icke lili någon annan magnetisk anrikning än på torra vagen, och de försök, som gjordes med då kända apparater, visade ett fullkomligt negativt resultat. Frågan hade emellertid blivit viickt och intresset var stort att fora saken framål lili ett gott resultat. Åtskilliga försök gjordes att säväl pul-verisera som magnetiskt anrika malmen på våta vågen och så små-ningom blevo de härför avsedda apparaterna så fullkomnade att elt rätt tillfredsställande resultat ernåddes. De för pulveriseringen konstruerede Gröndalska kulkvarnarna, de forstå sådana som arbetade på våta vågen, och de av Gröndal konstruerade magnetiska våtsepara-torerna befunnos vara såval driftsäkra som andamålsenliga. Med en råmalm innehållande cirka 30 % Fe och 3 a 5 % S erhölls ett koncentrat hållande cirka 60—61 % Fe och 0,6 % S. Vid separeringen av-skildes kopparkisen såsom varande grövre insprängd nästan full-ständigt, varemot det finare insprängda blandet var svårare att av-lägsna.
»Det erhållna järnkoncentratet ansågs vara dugligt att i bland-ning med purple-ore nedsmältas i den koksmasugn, som av Pitkäranta byggdes i Ustslavianka i närheten av Petersburg och det visade sig också alt det producerade tackjärnet var füllt användbart.
»Då emellertid frågan om koncentratets försmältning i en vid Pitkäranta under anläggning varande träkolsmasugn väcktes, ansågs det ej möjligt alt utan vidare använda detsamma. Dels visade erfarenhet från annat håll att så fint pulveriserat material icke enbart kunde uppsättas i masugn, dels var svavelhalten för hög.
»Åtskilliga försök gjordes att samtidigt med en sintring av koncentratet förjaga den höga svavelhalten. Dessa försök utfördes i en ugn snarlik den som av ingenjör Petterson vid Dahlsbruk många år senare för samma ändamäl användes och som nu funnit några efterföljare i Sverige. Det lyckades visserligen att erhålla rätt väl hopsintrade rusor, men produkten var mycket ojämn och svavelhalten i dessa rusor i det stora hela mycket för hög. Då för övrigt säväl kostnaden som produktionen lämnade mycket övrigt att önska, ansågs det vara omöjligt