JÄRNMALMERNA OCH BESKICKNINGSMEDLEN 237
mindre än 0,6 mm. De vid Långbanshyttan använda olika sligsorterna äro också alldeles svavelrena, utom i ett fall nämligen den, som är anrikad varp från Limgruvan, och är en kalk malm hållande cirka 62% Fe och 0,248 % S. En sådan slig bör brännas så hårt, att endasl 20% pulver erhålles. Produkten haller då 0,002 5 % S.
»Vid Långbanshyttan torde omkring 15 % av masugnsgasen komma Petterssons-ugnen lili godo, och är denna kvantitet nog för behovet av rusbränd slig. Det är dock utom allt tvivel, att vid hyttor med större drivning, som ej äro nödsakade att släppa en större kvantitet gas till Westmansugnen för rostning av fattiga malmer, vilka måste ingå i beskickningen, och där således rikligare tillgång på gas finnes, produk tionen hos en liknande ugn kan betydligt ökas.
»Ugnen är i värmetekniskt hänseende synnerligen ekonomisk, ity att utstrålningen är liten, och skorstensgaserna äro kalla. Den hör därför lämpa sig även för eldning med generatorgas, och kan således fördelaktigt även uppställas vid anrikningsverk, där ej masugn finnes.
»Resultatet av användningen av ugnen är det, att malmningen verkligen kan ökas lika bra med rusbränd slig som med briketter. Den medför därför ock en mycket avsevärd minskning i tackjärnets üllverkningskostnad.
»Med 50% rusbränd slig i beskickningen har vid Långbanshyttan malmningen ökats med 20 % på samma kolsättning, oaktat kolen nu äro betydligt sämre än förut.
»Jag tror med anledning av framgången vid Långbanshyttan med dessa för vårt land nya apparater, att såvål stampverken såsom fin-krossningsmaskiner för järnmalmer och Pettersons nya ugn för rost ning av sligen anvisa enklare och genare vägar för anrikning av magnetitmalmer och rostning av alla slags pulverformiga malmer än man hittills hall att följa.»
Ekman nämnde även att försök för jämförelse mellan Gröndals briketter och denna rusmalin gjorts vid Långbanshyttan, och att då visat sig, all kolåtgången hiev oförändrad, vare sig ena eller andra sorten användes.
Ferniverkens agglomirförfarande förut i historiken kort omnämnt* hör även under denna grupp rostningsmetoder. Metoden som har visat sig utmärkt användbar, blott man ej driver hettan i rullugnarna högre (c:a 1000°) än att malmkornen endasl sintra samman vid var-andra utan att smälta (då de fastna vid rullugnens väggar), utföres på så satt, att malmpulver- eller sligblandningen (om del galler rosta och sammansintra flera sorter) ifrån en skaktratt får nedrinna i ovre ändan av en läng rullugn. I dennas övre ända utgår, bredvid där malmen inkommer, en rökkanal till skorstenen. Vid denna rullugns nedre ända befinner sig en fast, murad vertikal kanal genom vilken de sammansintrade bollarna och malmkornen få nedfalla och inkomma
* Ritning se S. u. E. 1910 sid. 757.