247
JÄRNETS UTBIUNGANDE VH MALMEN
outpressbar slagg, sökte smälta till stål i martinugn, men processen blev i alla händelser mycket för dyr.
Blairs metod* I denna krossades malmen till en sådan grov-lek, att den kunde passera genoin ett såli med två Iums maskor, och blandades väl nied träkol, som passeral såil med '/a-tums maskor och uppsattes blandningen sedan å en schaktugn, som upptill hade en upphettad och nederst en avkyld del. Den ovre schakldelen upp-hettades genom all i dess väggkanaler inleddes brinnande generatorgas, varjämte man, om detta ej forslog, aven kunde upphetta blandningen genom en igenom påsattningstratten nedledd blåsrorslåga. Reduktionen av mycket lättreducerad hematit tog 52 timniar, och som den hildade järnsvampen måsle omsmältas i martinugn, blev processen mycket oekonomisk.
Husgafuels metod.** Denna, som torde vara den båst uttänkta av alla de lilis hell nyligen försökta metoder, som utan hjalp av på elektrisk väg framställt värme arbetat med direkt framställande av järn, var egentligen en invckel god förbättring av den gamla finska harksmides-metoden. Ugnen liknade till sin form fullkomligt en masugn, men dess schakt bestod endast av en (hibbel plåtmanlel, mellan vårs våggar blästern förvärmdes. Schaktet var endast i själva raslen eller över-stället infodrat med ett lunt lager chamottetegel, varunder elt stalle sammansatt av tackjärnshällar vidtog. I den allra underslå delen av detta tackjärnsstäHe inkom biastern genom fyra formor och under dessa samlade sig harkjärnet i form av en slaggrik smälta, vilken i det på hjul och en järnväg rörliga understallet fraktades till rnartin-ugnarna, dar smältoina hopsmältes med tackjärn. Produkten blev god men processen var för dyr.
Rudolphs och Landins metod gick ut på all blanda den fin-pulveriserade järninalinen med finfördelat kol och något bindemedel, som tillät att man kunde av densamma pressa briketter, som vid upp-heltning liil 400 ;t 500° temperatur sintrade till en homogen glasartad inassa. Dessa briketter nedsmälles sedan i martinugn, men metoden var behäftad med åtskilliga praktiska svårigheter, som gjorde den omöjlig.
Wiborghs reduktionsugn. 1 denna, som var sammansalt av 4 avdelningar, nämligen eil förvännningsrum, elt reduktionsruin, ett avkylningsrum och en rekuperator, upphettades i det förstnämnda rikl järnmalmspulver för sig, varefter det, inrakal i reduktionsruminet, om-blandades med kolpulver, samt, då reduktionen dår tullbordats, ned-skaffades i form av järnsvamp i avkylningsrummet, varesi de ytterst porösa järnkornen fingo kallna i generatorsgas, som genomströnimade delta. Denna generatorsgas fick sedan ytterligare upphellas vid gången genom rekuperatorsrören, så inströmma i reduktionsruminet och d:ir-
* Se J. K. A. 1876, sid. 87, och 1877, sid. 430.
** Se J. K. A. 1887, sid. 85.