JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
249
smältoina endast med vanlig handslägga, sen de först med yxa huggil sönder dem i mindre bitar.
Vi kunna därför taga för givet, att våra gamla bergsmän redan i slutet av 1300-talet eller början av 1400-talet fingo ibland, då de hade ugnen ställd for stålblåsning, så kolrikt järn, att det kom ut i flytande form, vilket de naturligtvis räknade som en olycka, och antagligt är väl, att de liksom sina samtida tyska kamrater — som Beck formåler - då trodde ugnen »forgjord» och sande efter närmsta präst eller munk att läsa trolltyget ur honom, vilket gick fint, ty, medan prästen laste och bälgarna stodo stilla, svalnade ugnen! Snart lärde de sig emellertid all sätta upp det »förgjorda» järnet på hyttan igen — kanske sen munken stänkt vigvatten på det — och når de så gjorde — utan att minska på den vanliga malmningen —fingo de det fårskat av den alltid ytterst järnrika slaggen. De funno då ock snart, alt produktionen växte, om en del järn kom fram som tackjärn, att mindre malm åtgick per lispund järn, och slutligen funno de även, att det dar smältjärnet blev mjukt och smidbarl även om det omsmältes i järn-slagg för sig och i mycket lägre blästerugn — början till senare tiders alla forskningsmetoder. Helt naturligt övergick man då till alt i regel driva på blandad process, varvid erhölls samtidigt en del järn i form av en i härden kvarliggande smälta och en del som tackjärn. Så beskriver såsom vi förut i kap. Järnets historia sagt i slutel av 1400-talet ett Västeräs biskopsbrev, hurusom ur stiftels hyltor erhölls för varje blåsning dels järnsmälta, dels »skärsten», dels slagg, av vilka »skärstenen» = tackjärnet rann ut och sedan i härd omsmältes även det liil osmundjärn.
Forståndiga bergsmän funno till sist, all både kol, malm och arbete sparades om man ställde så, att den stora ugnen fick lämna allt siti järn i sniält form och så uppkom då masugnsprocessen. Tydligt är, att densamma kan hava haft flere av varandra oberoende upp-finnare, men hiltilis tyckes vara visat alt de forstå verkligen som masugnar drivna schaktugnarna i Europa byggdes i Rheingebietel eller i Siegen. Man vet att sådana drevos i början av 1400-talet i det förra och att flere funnos i Siegenbergslagen redan 1443. De kallades då Blau- eller Blasöfen. I Frankrike och Italien byggdes de forstå masugnaina i början av 1500-talet, på Harz 154(5, i Österrike, S:l Veitsch, säkert 1567 oeh i England ungefär vid samma lid.
Beck påstår, att svenskarna ej hade några masugnar förr än Gustav Wasa Jät bygga sådana genom införskrivna tyska byggmästare, men detta är nog endast så till vida sant, att Gustav I nog införskrev en eller elt par tyska hyttmän för masugnsbyggnadernas skull, och att han på allt sätt sökte genomdriva tackjärnsbläsning och lysksmide i st. f. osmundtillverkningen, men fördelarna med del förra förfarings-sattet kan han nog ha varit i tillfälle alt studera inom Sveriges grän-ser förut. Under unionstiden slogo biskopar och abboter under sig