254
JÄBNETS METALLURGI
träkol, stenkol, ved, malm, Ihn, eldfasta och andra byggnadsmaterialer, kylvatten, tackjärn, göten, slagger in. m.
Om undergrunden ej är berg inlägges sådan vanligen av granit, gneis eller fast och god sandsten. På denna muras så av samma material, ofta i tillhuggna block övergrunden, då man nederst i den-samma anbringar vattentrummor for bortledande av dels grundvatten, dels formvatten och annal verkvatten från spetthoar etc. Denna övergiund bör utföras av större block och läggas väl i forband, varvid varje nytt skift någol indrages, men bör det overstås kant skjuta minst 1 meler ulanför pipans bascirkel. Skall ytterpipan vila på pelare räknas då den pelarringens bascirklar omskrivande cirkellinjen som masugnens bascirkel.
Övergrunden får ej gå så högt upp, att den biir utsatt för be-tydligare uppvärmning vare sig i hela överytan eller lokalt, ly de naturliga stenarterna och isynnerhet graniten spricker och skärvar redan vid ganska obetydliga värmepäkänningar. Ett alldeles utmärkt material lili övergrund likasom till pipans yttermurar och även ovre delen av innerpipmuren är sandgjutel fasonslaggtegel av något talk-hallig masugnsbisilikatslagg. Sådant är synnerligen segl och stärkt.
b. Pipmurarna.
Bedan i »hedenhös» fann man att järnframställningsprocessen for-tirade ugnar med väl tätande och värmeskyddande väggar. Därför grävde man ned de första (grytorna) i torra backslutlningar och lade senare blästrorna delvis in i eller tätt invid en hacke, så som förut beskrivits, och vid de fristående osmundugnarna omgav man den egentliga pip-muren av sten med en rymlig timrad kista saml nedstampade sand mellan pipmur och kista. Delta hiev del s. k. mulltimret och sand-fyllningen. Att börja med fick mulltimret, så som av osmundsugns-litningen synes, gå ända ned till hyttgolvel, men som den rinnande slaggen då ofta satte eld diirpå, så övergick man för eldfarans skull till att nederst ha gråstensmurverk i fyrkantbyggnad lika vilt åt alla sidor och ovanpå detta lades så timmerkistan. På 1760-talet började dock brukspatronerna uppbygga masugnar med gråstensmurar ända upp till kransen, d. v. s. utan mulltimmer. Dessa ugnar fingo då namnet stenmcisugnar. I gråstensmurverket anordnudes valvöppningar ända in till pipmuren till underlättande av slaggens och tackjärnets urtfippnnde och för bldsLertättornus införande. Dessu valvöppningar fingo namnet bröst. Att börja med hade man vid masugnarna blott två sådana bröst, bildande 90° vinkel med varandra och mellan pip-niuren och yttermurarna nedgick då en mäktig sandfyllning å bröst-sidorna till valven, å de två andra ända ned till grunden. Ännu på 1820-lalet byggdes masugnarna med upp emot 6 meters tjocklek från pipmuren ut till yttermurarnas granslinjer. Användandet av endast