JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
265
och sä kan »stoppa» tilis ny slaggtappning behöves. Vid mycket svärsmälta t. ex. stärkt talkiga slagger och vid mycket trögflutna såsom trisilikatslagger är dock slaggforman ej användbar, utan bäst lämpar den sig vid något överhettade kalkrika slagger. Vid kok i masugnen rinner ej heller den då pösande slaggen ut, utan får man då genom formans uttagande bereda större lapphål. Av denna anledning samt av samma som ovan angivits vid timpeln lagar man även här så, att man vid behov kan få en rätt stor öppning in i pipan. Man har där-l'ör slaggforman sittande antingen i en formbock ibland av grovttack-järns- eller stålgjutgods med vattenkylningsanordning, ibland av vatten-kyld fosforbrons, eller ock i en mycket stor och vid ytterforma av endera materialet. Forman själv utgöres oftast av en dubbelväggad ihålig stympad kon. Hålet i densamma är vidare utåt och inåt pipan med trängsta stallet på ungefär Vs av längden inifrån pipan räknat. Mellan de dubbla väggarna cirkulerar på vanligt satt kylvatten. Rätt vanliga dimensioner på densamma äro längd 180, yttre änddiametrar 200 och 140, inre d:o 100 och 80, allt mm, medan godstjockleken varierar mellan 25 och 15 mm beroende på om den är av järn eller hrons. Vid användande av bronsforma får aldrig tackjärnet i stallet stiga upp till formans underkant, ty då skäres den genast sönder. Vid en del hyttor föredrager man halvrund framför helrund form å slagg-forman, då den är öppen nedåt dammhällen, så alt slaggen rinner fram å denna genom hålet som denna och forman tillsammans bilda. Även här vid slaggbröstet är hålet i ytterställmuren klätt med krag-försedda järnhällar.
Även vid våra fristående masugnsställen bibehåller man benäm-ningarna bröst, en gammal hytteterm, som brukades vid de mycket tjockmurade masugnarna för de stora urtagningar i yttermurarna, som behövdes för arbetet vid järngatan, slaggdammen och vindforman och som kallades resp. utslagsbröstet, slaggbröstet och formbröstet.
Blästerformorna (se pi. XXXII fig. 4—7), som placeras högre upp i stället än timpeln (om höjdförhällandena se under masugns-profilen), hava stympad konisk form, äro dubbelväggade och äro koniska även invändigt, så att den inre formmynningen har mindre area än den yttre. Inre sidan gör således en vinkel mot centrumlinjen, vilken vinkel har tagits rätt olika vid olika masugnar och som förr vid s. k. öppna formor ansågs spela en viss roll. Vid slutna formor åter har den ingen annan betydelse, än att det är bekvämare spetta formorna rena från slagg och järn, om den är större än om den är mindre. Vanliga lutningen är 8 ä 10°, vanligaste centrumlängd 350—450 mm, godstjockleken i sidorna 15 å 20 mm, med 25 ä 30 mm vattenrum och godstjockleken i ändarna 25 ä 30 mm, om forman är av stålgjutgods eller smidd, är den av fosforbrons är den vanligen av tunnare gods. (Om inre formmynningens storlek se under masugns-prolilen.)