Järnets Metallurgi

JÄBNETS HISTOR1A del av sitt järn till Gottland eller Ryssland. Han anför ävenledes, hurii Olaus Magni omtalar dalkarlar och hälsingar s. s. synnerligen skickliga smeder. Såsom beskrivning, huru myrmalmen användes, anför Hildebrand ur Hollenii akademiska avhandling De Dalecarlia sid. 31: »Man finner malm i myrer eller andra vätskeaktiga orter nästan såsom salt eller grus, men av röd eller svart färg, vilken malm först småningom måste torka med en trefaldig stockeld och darpå låta svalas. Sedan har man den i en grop nere i jorden, kringmurad med lera och sten, den folket (i Älvdalen) på sitt sprak kalla blästerkäringen — vari vid hotten bälgarna äro inlagda, som gå med hjul och vatten. Här inlägges ett lass späntved och stockar, så eld på. När veden brunnit ned till kol, bär man på malmen med en skyffel så småningom och efter hånd till fyra gånger, därav man då kan få ett lispund järn, och sådana tillverkningar ske till fem eller sex om dygnet. Sedan måste samma järn, liksom annat tackjärn, omvällas hemma i smedje-härden, då man också gör stål därav.» Denna beskrivning gäller dock för huru här i Sverige långt fram i tiden tillverkades järn av myr-nialm, ty bälgar drivna med vatten infördes hos oss först under se-nare medeltiden. Ursprungligast tillverkades nog hos oss som i norra Tyskland och Belgien myrjärnet i låga dragugnar liknande den skånska vid Klippan.* När järnmalm började brytas ur bergen i vårt land vet man ännu ej och torde heller aldrig få veta det, men säkerligen var (let långt före den tid, som de äldsta därom inlande handskrifterna äro ifrån, ty även de forstå av dessa beskriva bergsbruket vid de °lika bergen s. s. redan ganska betydande, och så svår konst lärde sig eJ många på en gång. Från Hildebrands ovannämnda verk kan blott löljande fakta anföras: 1303 överlät Tyrgils Knutson sina delar i Norbergs järn- och stålberg liH den ininderåriga konung Birger. Parna fylldes, och åker bildades av slaggvarpen. Färjkarlen A. Jonson, som hade hånd ?.n’ arbetet, visade emellertid platsen och gav en tydlig beakrivning på ugnarnas utseende. Aven dessa ugnar höjde sig ej over marken, utan voro som de två vid Gryt anlagda i en "®cksluttning, som befinner sig i kanten av myren upp emot vaggen från prastgården ned 1 ‘ färjstället. Jonson beskrev dem s. s. väl stensatta med stora stenar, upptill i vidd 5 a >>ar (c:a 3 m.), nedtill smalare, c:a 2 alnar (l*/io rn-); från kanten vidtog nere i varjegrop »ett tjockt slagglager». Djupet av detta var han ej säker på. Under slagglagret al*tid ett tillstampat lerlager, »så hårdbrant, att det var som sten, och mycket svärt att 8Petta sonder». Några draghål nere vid botten hade han ej observerat, men höll ej otroligt, sådana kunnat finnas. Storleken på dessa ugnar anger, att de äro något yngre Hn de Gryt, men av markens beskaffenhet både dar och vid Gryt kan man med säkerhet n'a) att bälgar aldrig varit vid dessa gropar använda. De äro därför antagligen av yeket äldre datum an den s. k. Rasmundstenen, å vilken bland smedens verktyg balgen 'ager en viktig plats. I Hedesunda socken finnas även vid Kovsta by stora uppodlade ® .® a slaggvarp och vid Flösta by likaså, varjämte även vid dessa byar förr funnos en ^angd s k. slaggropar. Minnet av den forntida järntillverkningen tyekes emellertid dött <le \ m’na vägvisare sade, att de hört, att ugnsgroparna skulle varit kämpagravar, men ett 6 n°g tyckt underligt, att inga rostade vapen utan bara slagg hittats i dem utom hitftr^nS hastbøtsel och ett svärd, som hittats vid Kovsta, medan Jonson vid färjstället , at lerkruksbitar, som dock bortkastats. Nu mycket intresserade lovade alla, att härnäst 'en eller plogen råkar på stensättningar nere i åkrarna, skall Bergskolan genast få bud. PI- VII visar fotografi av en vid Klippan i Skåne av O. Montelius funnen uråldrig J^riiugn,