JÄRNETS L'TBRINGANDE UR MALMEN
333
vitt till V-i-grått och gav ett utomordentligt rent och segt lancashire-järn, men som färskningsarbetet i härden tager längre tid och fordrar mera kol och arbete ju nödsattare tackjärnet är, och försäljningspriset nu är för lågi all ge valuta för dessa större utgifter, så har man gåti över till hårdsattare järn.
Tackjärnet bör vara så goti som alldeles svavelfritt, i det man helst ser, atl del därav håller endast spår och ytterst ogärna ser all svavelhalten går upp till 0, o 1 %■ Är del svavelrent, så synes detta i dess brottyta, som, om den är helvit, är något flisig eller finstrålig, och om brotlel innehåller grafit har del gråa och del vita järnet skarpt skikia ål med fullkomligt linjerak avgränsning. Av gammalt har man ansett, all medelrika, engående något talkiga svartmalmer giva lämp-ligaste tackjärnet till den allra segaste lancashiren, och forstår man då med engående en beskickning, som titan vare sig kalk- eller kvarts-tillsats ger glasig slagg, något litet surare än bisilikat (2—2,5 sil.). Som emellertid lancashirejärnet färdigfärskat och i härden väl genoin-arbetat ej är så synnerligen känsligt för några hundradels % fosforhalt, så tager man i regel gärna med rika blodstenar i beskickningen, då man lili i’öljd av alt dessa vanligen äro kvartsiga ock lår laga med en eller flera mer basiska svartmalmer (blandstenar) eller ock lår sätla upp något lim. Alt ha med mycket stor % av kvartsiga blodstenar medför åter gärna dels fattig beskickning, dels höjd kiselhalt i tackjärnet och undvikes därför. Så anser l. ex. A. Alsterberg, atl blod-stenar ej böra få ingå mer än till högst 40 %. Rika, således på kvarts fattigare blodstenar äro bättre, och med konsl åstadkoinna blodstenar såsom Gröndals briketter böra, om blåsningen och arbetet i masugnen skoles så, atl i alla fall nog med slagg av räll sammansättning finnes i masugnsstället inellan uislagen och i pipan nog med kol för kol-bindningen, ge goil tackjärn. De ledsamheter man haft vid för rika brikettbeskickningar ha nog uppståtl genom kol- och slaggbristens inverkan på tackjärnssammansättningen. Måsle man gå med mycket kvartsiga blodslenar, måste man för ernående av tillräcklig kiselrenhel gå med mera basisk slagg än den ovannämnda. Om rätta bläster-temperaturen för lancashiretackjärn har mycket tvistats, men tyckes man, så som fortit sagts, nu alltmera overgå till bergsingenjör W. Sandals vid Boxholm åsikt atl 300—350° temperatur ej skadar, om blott drivning och limpåsåttning samt malmning rättas därefter. .la, i Lefflers tabeller (J. K. A. 1911) finnes ett exempel på lancashire blåsi med 500° temp. Som smedens arbete är till stor del beroende på den mängd legeringsämnen, han har att färska bori ur järnet, och smides-järnet biir segare och jämnare ju mera det genomarbetats, så är det självklart, att man ej vid ökad blästervärme får spara så mycket på kolåtgången i masugnen genom att öka malmpåsåttningen så mycket all tackjärnet kommer alt hålla för litet kol. Manganhalten hålles i regel låg, dels för all minska arbetel för smeden, dels till minskning