334
JÄRNETS METALLURGI
i avbrännan i härden, i vars färskslagg manganoxidulen är av föga — för att ej säga negativ — nytta. Endast vid svavelhaltigt tackjärn eller vid beredande av stäläinnesjärn är en betydligare manganhalt önsk-värd/- Av båda de sistnämnda orsakerna se dannemoraverken gärna sitt lancashire- och vallontackjärns ovanligt höga manganhalt.
H. Tholander, som givit en utmärkt beskrivning på huru bästa lancashiretackjärn bör vara sammansatt, och huru det skall färskas,** säger om det förra bland annal:
»Såsom gott lancashiretackjärn har av ålder ansetts det, som är tritt fran oarter och har så kallat halverat brott, det vill säga nied grått och vitt i samma brott, med en skarp gräns mellan båda, alldeles såsom dragen efter linjal, och dar den övre gråa delen är glittrande småkristallinisk djupgrå och den undre vita delen är glänsande vit, bladigt kiistallinisk. I härden böra dock tackjärn av olika sättnings-grader så blandas, att medelgraden motsvarar 3/4 vitt. Kemiska sam-mansättningen bör vara S ej över 0,0 0 5 %, allra högst 0,oio %, Si i det helvita järnet O,io—0,2 0 %, i halvvitt 0,2 5— 0,3 o % och i grått 0,3 o — 0,4 0%, samt i blandningen 0,2 o— 0,3 0%, Mn 0,2 o— 0,3 o % (för stäljärn 0,8—1,2 %\ P för söm- och trädjärn 0,0 5—0,0 6 % och för annat upp Lill 0,1 %,*** C helst 4,2 5 % och ej under 4,o %, varför ett tackjärn, som blases med hardsatt hyttgang, får för låg kolhall, vilken, om den ned-går till 3,5 % eller under, måste anses göra järnet odugligt för lanca-shiremetoden.»
Lancashiretackjärnet gjutes alltid i form av platta »tackor», vilken form bäst lämpar sig för arbetet i denna färskningsinetod. Äro dessa tackor ej helvita eller helgrå, så ligger det vita järnet alltid under och del grå över i brottet.
2.O. Vallontackjärnet, som tillverkas endast vid de bruk, som äro delägare i Dannemora gruvor, och vilket är avselt uteslulande som råamne till allra linaste degelstål, blåses alltid med hårdsatt gång, ja, ofta med t. o. in. så hårdsatt, atl en del av malmens järn stannar oreducerad i slaggen, givande denna en mörkt gräsgrön färg och något blåsig struktur. Slaggsammansättningen, man haller vid blåsningen av delta tackjärn, är 1,5-silikat eller än mera basisk, ja, en vallonjärnsmasugn har på senare tider t. o. ni. gåti med den för en svensk masugn ovanliga silikatgraden l,o. Den vanliga håller sig dock mellan 1,2—1,5. Som Dannemora malmer dels äro mycket kalkrika, dels Sven hålla rätt mycket mangan, giva de, om de ej blandas med kvarts eller kvartsiga malmer från andra gruvor, ofta än niera basisk sIagg. Någon limpäsättning behöver därför aldrig ifrågakomma och som utlänningarna betala niera för tackjärn som garanteras vara blåst av uteslutande dannemoramalmer, så är kvartspåsattning ej ovanlig i
Vid stälämnesjärn gärna 0,8 % och går i Dannemora ibland upp till 1,2 % Mn.
** Se J. K. A. 1902 sid. 445 o. f.
För bättre vanlig manufaktur dock ej över 0,08 % P.