i
JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN 33&
denna bergslags hyttor. I regel blåses med låg blästervärme 50—100°. Om det på sä sätt blåsta tackjärnet skulle gjutas i kokill, skulle det till följd av den hårdsatla gangen och den avsevärda manganhalten visa sig helvitt i brottet och grovbladigt, men som det ej som lanca-shiretackjärnet gjutes i platt form och i kokill titan i långa i hyltans sandgolv uppformade rännor, erhålles del i form av c:a 4 m långa halvrunda balkar kallade »gösar» (250— 150) X 140 mm, och avslår man dessa, så finner man i regel järnet innehålla runda gråa korn inblandade i den helvita grundmassan, varav järnet fålt namnet hagel-satt. Mesta haglena befinna sig i brottytans mitt som sist stelnar vid gjutning i sand. Alt del gråa ligger i sådana av vitt järn åtskilda korn beror på järnets i forhållande till lancashiretackjärnet något högre svavelhalt.
Analysen på ett golt vallontackjärn är: C = 3,8 0—3,9 6 %, Si = 0,10—0,16%, S = 0,0 2 0—0,0 2 5 %, Mn = 0,60—0,7 5 %, P = (),0 12 0,015%. Man får dock även vallontackjärn med C = 3,65—4, i o %, Si = 0,0 4—0,8 6 %, S = O,o i 4—0,0 3 0 %, P = O,o i 6 %, Mn upp till 1,5 % och Cu — 0,0 4—0,0 2 5 % saml As = 0,0 2 0—0,0 8 0 %.
3:o och '1:0. Martintackjärnssorterna. För sura metoden blåser man gärna tackjärnet med olika hårdsatt gång och olika slaggsam-mansättning ailt efter som det skall användas till hårt eller mjukt ståls framställande, i skrocharger eller malmcharger, och malmerna väljer man helt och hållet efter den finare eller mindre noggranna stålkvalitet man ville åstadkomma. Ämnar man av tackjärnet framställa verk-tygsstål i martinugnen, så väljer man för detsamma ut sina fosfor-friaste malmer och de fosforfriaste träkol, man kan till rimligt pris komma över. För allra mjukaste sega martin tager man gärna talk-haltig beskickning. Tackjärnet lili hårt stål tages hårdsattare, <1. v. s. med mindre kisel och kolhalter än till mjukt stål och detta därför, att en martincharges badtemperatur i regel biir högre vid större halter av Si, Mn och C, och om således såval kisel- som manganhalterna äro für stora, kan stålets tappningstemperatur bli för hög. I hårt stål vill man åter gärna ha minst en kvart % Mn och därför användes vid en del bruk kiselfattigt men manganrikt tackjärn härtill. Vid charger for mjukt stå] önskar man högre badvärme, ty detta stål måste tappas vid högre temperatur. Basiskt stål vill bli kallare än surt, och vill man därför till det gärna ha kisel- och manganrikare tackjärn, eller ock tager man större portion tackjärn i chargen än vid sura metoden. Detta är regeln vid våra martinverk, men undantag forekomma. Vad silikatgraden å slaggen angår, så varieras med den riitt mycket vid en del verk, och haller man dar ej synnerligt mycket på någon viss sådan utan ställer blott så, atl man får tillräckligt svavelfritt järn med billigaste beskickning. Vanligast torde silikatgrader mellan 2,o—1,5 vara, men betydligt både surare och mera basiska martintackjärnsslagger ha vi sett på bergskoleresorna. Vad blästertemperaturen angår, så