JÄRNETS UTBRINGANDE UK MALMEN
345
jord men mycket kiselsyra, så erhåller jag emaljslagg och i båda fallen grafitrikt, kiselrikt, helgrått järn. Så får man leremaljslagg och utmärkt gjutjärn med Smålands myrmalmer, en slagg, som vare sig lerjorden skulle räknas som bas eller indifferent skulle bli belecknad som sub- eller singulosilikat och då borde ge så gott som kiselfritl järn i de masugnarnas relativt kalia stallen. Ökades, då man blåste myrmalmsjärn vid Eds och Ankarsrums masugnar, genom en liten kalkpåsåttning (Småland har ont om kalk och den var dyr) basisiteten, så fick man en vackert brunt glasig slagg füllt genomskinlig, alldeles som om man vid samma masugnar vid kanonjårnsblåsningen gjorde samma limökning, då man fick kiselsyreemaljslaggen omvandlad till vackert ametistfärgat glas. Och overgångarna voro de samma i båda fallen, först glasränder i emaljen, så klart glas med emaljränder och slutligen klart glas. Skillnaden låg endast i färgen, lättflutenheten åter var densamma vid emalj som emalj, vid glas som glas. Leremaljerna vit-eller grårandigt bruna, kiselsyreemaljerna vita, klarblå- eller svagt Ijus-gröna, lerglaset vackert brunt, kiselsyreglaset ametist- eller grönfärgat. Tackjärnsslaggen djupgrå vid båda emaljerna, Ijusgrå till vita vid båda glasslagen. 1 bergshögskolans övningsmasugn hava vi under några år i olika beskickningar ersatt kiselsyra med ren lerjord erhallen från Kvarnsvedens pappersbruk och hava vid vart försök fått samma slagg-och tackjärnstyp samt ämna vi fullborda serien 1912 och 1913. Därvid har ock visat sig, att författarens i Wiborghs metallurgi uttalade formodan att 30 i lerjorden svarar mol 20 i kiselsyran var riktig, och hade jag grundat denna min formodan på analyserna av de i bergs-högskolan förvarade lerjordsemalj- och glasslaggerna.
Masugnslaggernas smältvärme. När Åkerman utförde sina under-sökningar räknades ingenstades lerjorden som syra och är detta delvis orsaken till en del oregelbundenheter i de uppställda värmeserierna, medan en del andra få tillskrivas outredda kombinationer niellan både baser och syror. Med de 7 vanligaste faktorerna FeO, MnO, CaO, MgO, A12O8, SiO2 och TiO2 kan det ju bildas en snart sagt hopp-löst stor samling olika slagger med olika smaltningsforhållanden, och man får vara Åkerman tacksam, att han klarat upp det allra huvud-sakligaste. En litet större utredning skulle, som han sager, tagit ett a två år lili, och för en fullständig behövdes nog ett forskarliv.
Atergå vi Lill de Akermanska undersökningarna, så visade de rena och enklare sainmansatta laboratorieslaggerna att:
Av kalk-talksilikaten äro av singulosilikaten ett av de lätt-
MgO 1
smältaste det med 7,- =« som behöver 483 v. e., av de av 1,5—2-CaO 2
MgO 4 silikatgrad lättsmältast del med etl forhållande „ =„ (411 v. e. vid
° CaO 9
1,5 sil. och 377 v. e. vid 2 sil.); ökas talkhalten så minskas smältlig-