JÄRNETS HISTORIA
25
bereddes i inera härdliknande ugnar, del senare i låga schaktugnar, osmundugnar.
Beck tillerkänner svenskarna samt norrmän och finnar äran av atl hava upplunnil bonde- eller på svenska Åssmund- även Åssmunts-ugnarna, vilka i våra lander redan mycket tidigt kommo i bruk oeh sedan drevos i längre bort från de tätare bebyggda orterna liggande trakter såsom i Lima, Särna och Orsas skogsbygder ännu in på 1800-ja i Norrbotten ännu 1828. De malmer, vi förbrukade till vår ‘örsta järnframställning, bestodo uteslutande av sjö- och myrmalmer, och ordet Åssmund i de gamla urkunderna skall ock på nutida språk ^etyda myrjärn, och vilket namn från Sverige öveifördes och spieds n'e(i skrivsältet Osmund även uli Tyskland.
Sjö- ocli myrmalmer finnas i åtskilliga delar av Sverige, men synnerligasl rika på dylika äro Småland och Dalarne samt vissa trakter Ostei-götland, och förekoimna de mest, dår de kringliggande hergs-'’ijdeina åro rika på insprängd svavelkis, emedan de uppkomma vid uennas forvittrande, i det att först järnvitriol uppstår, som med regn-'’attnet sjunker ned igenom jordlagren oeh sedan i myrarna och sJöarna sönderdelas, då järnoxidhydrat utfaller. Synnerligast rika l)a myrmalm skola enligt Beck sådana mossar vara, som i dylika '■ikter hava bloll elt tillflöde(?) och äga en svag lutning ål en sida, aro beväxta med starr, gras och buskar saml genomdragas av mindre Wusasar. För all finna malmen begagnade de gamla bergsmännen sig <lv smala järnstänger 10 mm. i diam. och 1 ni. långa, nedtill 8-kantigt spetsade och upptill forsedda med en ögla såsom handtag, vilka spelt ' e nedstötte i gräskanterna och i flacka upphöjningar på mossens yta, l'),1.n^Vredo de,n och sedan eftersågo, om de efter uppdragandet voro ^ ’hidda med något brunrött malmpulver. På malmen ligger van-''8en blott ett tunt lager torv och rotter, vilket borthackades, varpå (|\a Inen löskorpades och uppgrävdes. Var densamma mörk, ansågs . e» vara svårsmalt och ge kallbräckt järn, var den åter gul eller röd (le|:"gen Och Iåg ' densamma runda jämna knölar och skollor, ansågs 11 'ara av golt slag. Malmen återvaxer tämligen lort, så att samina a s efter 34 år åter är full därav.
tits S’°Inaln’ei’na förekomma mest i grunda sjöar och indelades efter h.’ skraggmalm = grövre stycken, pulvermalm = fin sand, f'oi^e ina'In = rur|da grövre och finare korn samt penningmalm = skiv-<ler"l8a malmstycken- Deras färg är alltid roströd eller brun och för s.i<>n S Uppsökande §ick bergsmännen på hosten, så fort isen bar, ul på in<'tst°»Ch St0Ue Senom isen ned en lång stäng, då de genom Ijudet och ne(jsS ail(iel i hotten bedömde, om malm fanns eller ej. Med i isen Vill..Sa,tla kvlstar utmärkte var och en så sina »utmåb, som då ansågos •Hed anS re^enc^on1’ varefter han i isen upphögg hål och genom dessa efter T lån§ Faka sanuaanskraPade malmen i högar på bolten, var-
( e,i uppösles med perforerede skopor saml därefter i handsåll