356
JÄRNETS METALLURGI
åndring av de ingående malmerna, och skall tnan utan för mycket famlande och experimenterande kunna göra det, så erfordras, alt man noga känner sina materialers sammansättning och kau göra säkra beräkningar. Utmärkta anvisningar kan tnan forstås få av slagg-kristallerna ocfi för del andainålet rekommenderar jag lika livligt som Vogl studiet.
Slaggernas struktur är ylterst beroende på dels den temperatur de ha vid utrinnandet ur masugnen, så att ju mera överhettade de äro, jn mera upphetta de det mått, vari de tappas och ju fullständigare biir kristallbildningen, dels på avkylningshastigheten, så att om man häftigt avkyler slaggerna bli de glasiga, och t. o. m. stenslagger och emaljslagger bli glas ända igenom uttappade i kalit vatten eller i mycket lunt lager på kali järnkokill.
Masugnsslaggernas fårg växlar dels med gången i hyttan, dels med de ingående färgande ämnena. Vid mycket nödsatt hyttgång bli alla slagger — av vad silikatgrad som helst — vita i brottet, vid s. k. lagom salt hyttgång bli de vackert färgade, kiselsyreemaljerna. blå av spår av kobolt eller krom, ibland gulgröna av mangan om beskickningen är mycket manganrik, kiselsyreglas biir ametistfärgat ljust av mangan, mörkt av titan, de kristalliniska och stenslaggerna gulgröna av mangan, eller grå av ingående svaveljärn. Vid hårdsall gång bli först alla slagger gräsgröna av outreducerat järn, biir gången mera hårdsalt bli de gasfyllda blåsiga först bruna och liil sist svarta av järn. Finnes titan i större rnängd närvarande bli de av densamma — ingående som Fe()gTiO — svarla men täta redan vid föga hårdsatt gång. Mycket stor svavelhalt ger också svart färg av svaveljärn och det i alla silikat-graderna, och därför äro ej blott kanonjärnets trisilikatslagg svart i kärnan utan så ock kokstackjärnets singulo- och subsilikatslagger. Våra vanliga slagger bli, gjutna i kokill, glasiga i ytan, och hålla de mycket svavel, biir glaset vackert grönt, kärnan svart men tat. Lerjordsslagger bli som förut sagts i regel bruna.
Masugnsslaggernas eg. vikt växlar med sammansättningen, i det slaggen biir tyngre ju mera den närmar sig emalj och tyngre ju mera oreducerad mangan och järn den innehåller. Vad järnet angår, så är det dock så, alt tyngden tilltager med ökad järnhalt, så länge slaggen ej biir gashaltig, sedan biir den lättare, giotter och kokslagg, men går del till försättning så har hant ibland att slaggen åter blivit tat och egenlligen utgjort blott hopsmålt kvickflytande godsbeskickning (malmer och lim i ett) och då får man naturligtvis tyngsta möjliga slagg, Vanligen håller sig eg. viklen mellan 2 och 2,5. Granulerad glas- och emaljslagg med 20 ä 30 % H2O vager 720—1000 kg pr m3, granulerad basisk slagg 550—850 kg. Lättast är s. k. flottsinner, som erhålles, om lagom satt slagg får utrinna över fuktig sand.